- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtonde årgången. 1906 /
210

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Böljor. Af Algot Ruhe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

210 ALGOT RUHE.

skuggan under en akasia, tog jag den
medvetslösa i mina armar och gick. Det
var tungt och i solskenet dystert att
bära en sjuk. Men det sköna jag nyss
känt gjorde mig ihärdig. Jag kämpade
för att komma fort tillbaka. Min fantasi
stod i brand.

Det gick en timma eller mer innan
jag fick min gumma i vard. Men sedan
sprang jag tillbaka, skuttade och sprang,
med hviskningen sjungande i mina
öron.

Hon nickade mig blygt till mötes, när
jag kom, och för hvar gång jag under
körseln böjde ned mitt hufvud, föll
hennes kind mot min. Jag kände mig
skamsen och tänkte:

— Hvilken dotter, som så lätt
glömmer . . .

Men när vi kom till min grind och
jag gick fram för att öppna den, då
började det fruktansvärda, som blef slutet.

Jag såg på hennes ansikte och sökte
en blick. Hon blundade och öfver
hennes kinder rann tårar.

— Jag törs inte — klagade hon och
hötte förskräckt mot huset. — Jag orkar
inte mer. Jag är sjuk, jag måste ligga.

— Ja, ni skall hvila här — svarade
jag lugnande ömt. — Och sedan skall
jag följa er hem.

Utan vidare sköt jag henne in i
rummet, medan hon jämrade oafbrutet:

— Döda mig, kör mig ut på kajen
och låt mig försvinna. Jag kan inte
lefva . . .

Jag lutade mig intill henne och
frågade det jag aldrig vågat förr:

— Kan ni inte gå alis . . . inte bort
till soffan . . . kan ni aldrig komma till
att gå ?

Hennes snyftning svällde till ett
ohyggligt tjut, hon ryckte sina händer
ur mina och klagade:

— Jag har inga fötter.

Jag hade väl legat på golfvet i vrån
med en hoprullad kappa under hufvudet,
jag vet inte hur många timmar. Men
när jag spratt till, vid att höra från
soffan en röst, som lallade i sömnen:
Mamma! — då var det långt fram på
eftermiddagen, och jag var hungrig.

Hon hade slaknat med ens, jag trodde
hon svimmat. Då hade jag lyft henne
ur stolen och lagt henne till ro på soffan.
Jag löste hennes kläder. Mina händer
skälfde, men mitt hjärta kved, som af
medlidande med en syster. Då såg jag.
Och jag stapplade bort i vrån och
slängde mig på golfvet, med min kappa
under hufvudet. Och där blef jag liggande.

Så länge vi möttes i det menlösa
ljuset från ögon, som mera undrade än
längtade, trodde jag mig åter börja
förstå lifvet och känna mig trygg i dess
hand.

Men nu satt Satan på golfvet vid
mitt hufvud och skrattade mig förvirrad
och ljög så jag trodde .. . allt ondt i
världen ...

Hon vaknade och jag hörde henne
hviska: Hvar är jag?

Jag tordes inte visa mig, ty jag visste
inte hvad jag skulle ta mig till med
henne.

Då kallade hon: Är någon där?

Jag gick då fram. Det låg det finaste
bleka blod i hennes kinder och i ögonen
den fullsöfdes blänka. Jag anar hvad
hon väntade på, ty hon låg beredd att le.

Men hon var nu den sjuka, som jag
af slumpen fått vard om. Jag frågade
henne, hvar hon vistades, när modern
sist låg på sjukhus. Då hade de,
berättade hon, också inhyst henne där.
Ty hon ägde eljest ingen i världen.
Samhället var hennes enda stod.

Jag hörde henne säga de barnsliga
orden:

— Låt mig stanna hos er. Ni har

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free