Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Leo Mechelin. Af Johannes Hedengren. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO MECHELIN. 219
uttrycksmedlet: föremålet, ändamålet med
densamma är dock hela landets, hela
folkets väl och förkofran.»
Men det var just’ för en sådan
uppfattning af saken som tiden icke var
inne. Från bägge språkpartiernas sida,
men främst från det finska, kastade man
sig öfver programmets uttalanden i
språkfrågan. Gamle Snellman,
nationalitetsidéns filosof, det finsksinnade partiets
skapare och ledande man, gick främst
i attacken. »Det föraktliga sätt» — skref
han — »hvarpå programmet yttrar sig om
nationaliteten, bevisar tillräckligt, att
Dagbladspartiet icke erkänner det finska
sträf-vandets mål för berättigadt och icke är
sinnadt att åt den stora pluraliteten af
det finska folket inrymma dess lika
obestridliga, som fullkomligt säkerställda
rätt.–––-Om Dagbladspartiet helt
enkelt erkänner: Finlands vara eller icke
vara beror däraf, att finnarne intaga den
plats, hvilken den svenska bildade
klassen i sekler innehaft och ännu innehar —
ja, då är freden lätt slutad. Ty om intet
annat är fråga, än om det gamla,
substantiella : ötez-vous-en que je my mette.»
Detta häftiga angrepp med dess
tydliga språk gjorde splittringen mellan
språkpartierna ohjälplig. En »central»
ställning, som det liberala programmet
påyrkade, kunde icke uppehållas i den
häftiga slitning mellan partierna, som nu
blef följden. Själfva det liberala
partiet föll småningom sönder; af de
ryktbara »femtiotre», som undertecknat
programmet, gingo de flesta öfver till
ettdera af språkpartierna. Vid 1882 års
landtdag var denna partidelning redan i
hufvudsak genomförd; det svenska
partiet härskade i ridderskapet och adeln
samt borgarståndet; det finska uti andra
och fjärde ståndet.
Mechelin förblef de liberala idéerna
trogen. Är 1882 kallades han, jämte
det finska partiets ledande man efter
Snellman, professor G. Z. Forsman,
sedermera adlad och baroniserad
Yrjö-Kos-kinen, till en plats i senaten. Hvardera
utnämningen hade, i motsats till hvad
fallet plägat vara vid senatorsutnämningar
hos oss, en politisk innebörd.
Men alltmera gick, äfven efter det
Mechelin år 1890 åter utträdt ur den
inhemska rådkammaren, språkpartiernas
politik på sidan om hans, och ju mera
de liberales leder glesnade, desto mera
ensam blef han. Det är icke tvifvel om
att icke hans känsliga, varmt
fosterländska sinne lidit djupt af denna isolering
och säkert än mer vid tanken på att
partikampen, hvad godt den än månde
medföra, dock äfven var diger på mycket
ondt. Hans personliga sympatier voro
säkert till öfvervägande del på det
svenska partiets sida, som främst tagit i arf
Dagbladets konstitutionella och frisinnade
sträfvanden vid sidan af sitt språkprogram.
Han skref äfven någon gång artiklar uti
dess ledande organ Nya Pressen, men
till partiet slöt han sig aldrig. Då
svenska partiet i januari 1896 höll sitt stora
mönstringsmöte och Mechelin jämte
andra af det förra liberala partiets mest
representativa män demonstrativt afhöllo
sig från deltagande i detsamma, skref
Nya Pressen, att de därmed ställt sig
mer eller mindre utanför vårt politiska
lif. Men vid 1897 års landtdag yrkade
det svenska partiet själft på språkfrågans
slutliga ordnande genom en ständerlag
på grundvalen af bägge språkens
likaberättigande med beaktande af den
administrativa lagstiftningen i ämnet, och
då stod Mechelin på samma sida.
Enighet kunde likväl icke uppnås mellan
partierna och frågan förföll.
Det var sista gången våra
språkpartier mätte sin styrka i inbördes kamp,
deras sista stora sammandrabbning.
Några år förut, i juni 1890, hade
Mechelin likväl i ett stort ögonblick stått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
