Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om Eleonora Duses gästspel och divakonst. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
CARL G. LAURIN.
åldern, en ädelhet i drag och åtbörder, som
har sitt stora värde och som är en fest
för ögat. Repin, Lenbach, Sargent,
Nicholson ha alla beundrat och afbildat det
nobla, bleka ansiktet med de stora ögonen,
detta hufvud tillbakakastadt liksom i smärta.
Och figuren, som hon.döljer med all världens
teaterkappor och morgonrockar, visade sig,
då man ändtligen fick se den, ha en
hållning och form som ej alis motiverade det
ängsliga och enerverande kurragömma, för
hvilket den var utsatt. Det tråkigaste i Duses
manér är detta eviga axlande af kapporna
och dessa egendomliga rörelser, som en
dam träffande kallade »hennes skicklighet
att röra sig i trassliga kläder utan att falla
omkull», af Marguerite Gautier fanns intet,
och det åsyftades väl knappast, lika litet
som något försök att närma sig
verkligheten. Marguerite reste helt lugnt in till
Paris med snälltåget iklädd något sorts
hy-perelegant nattlinne af siden.
I en föregående artikel har jag på tal
om fru Betty Nansen undrat om hon ej
hade samma starka kvinnlighet som Duse*
hvad som alldeles bestämdt kan tilläggas
är att hon i Marguerite Gautiers roli i
konstnärligt allvar och intensitet vida
öfverträffade den virtuosmässiga, ståtliga
italienska divan, som hon här visade sig. Då
troligen det stora flertalet i salongen i
likhet med mig förstod ganska litet af
italienskan ■— jag hörde t. o. m. en af våra
mest betydande kritiker, som ej ens fattat
sammanhanget i »Claudes hustru» — så är
det en gifven sak, att ett omdöme om hur
divan sade detta eller detta blir svårt för
oss att komma med. Mer än hälften af
det som utgör hennes konst ligger utom
möjligheten af bedömande för dem, som
ej fullkomligt behärska det italienska
talspråket i dess olika nyanser. Åtminstone
borde man noga tagit reda på texten till
de olika styckena, ty eljes blir naturligtvis
begripandet så måttligt, att både beröm och
klander få den bismak af humbug, som ett
värdesättande af en scenisk konstnär på
ett främmande språk så lätt får.
»La femme de Claude» spelades i Paris
1873 och väckte en ytterst liflig polemik i press
och broschyrer. I en dylik kallad »L’homme
femme» försvarar Dumas fils sin hjälte och
mördare och slutar med den så ofta
citerade uppmaningen till mannen: »Tuez-la»
— döda den brottsliga kvinnan! Pjäsens
förord är slutligen en liten broschyr för
sig med boulevard-filosofi,
boulevard-djupsinne i sin mest förbluffande och löjliga
form. Dumas fils drar sig ej ens för litet
bibeltolkning, då han vill bevisa att
dygdemönstret Claude gjorde rätt, då han i
tredje akten efter ett längre samtal med
vår Herre nedskjuter sin otrogna maka.
Författaren besvarar i förordet ett angrepp
af M. Cuvillier-Fleury i Journal des Débats
på följande sätt. Dumas framställer till
granskning Jesus’ uppmaning till fariséerna,
att den som var utan synd skulle kasta
första stenen och fortsätter: »Om bland
fariséerna mannen t. ex. hade varit utan synd
och gått fram ur hopen sägande: ’Herre jag
är utan synd’, så hade Jesus varit
tvungen att säga honom: ’Slå till’. Nåväl min
herre, ni ser hur man kan anklagas
orättvist; det ’döda henne’, som slutar
broschyren »L’homme femme», och som har
upprört så många, och som ni förbjuder
mig att uttala, är blott en omskrifning af
de ord Jesus uttalade åt dem, som förde
till honom äktenskapsbryterskan.» — Pjäsen
är byggd på dessa löjliga sofismer, tillsatta
med en gränslös banalitet. Man känner
sig tacksam för att naturen i samma land
frambragt en Anatole France som motgift.
France har sagt om dylika mord, att
det åtminstone är ett skäl, om man dödar
en kvinna af svartsjuka och kärlek, men
också tillagt de tänkvärda orden: »Il m’est
désagréable qu’on assassine par vertu.»
»Claudes hustru», detta vanvett, som
alltid står på Duses reportoar, spelades i en
uppsättning så upprörande smaklös, att man
förvånades åt det resande teatersällskapets
djärfhet. Duse gjorde sig under denna
afton betydligt mera besvär, men kunde ej
afvinna Césarine — ett paradigm på
lastbarhet — något större intresse. Mycket
bättre lyckades hon då i »Hemmet», där
Magda genom henne fick en stor auktoritet,
och i scenen med förföraren baron Keller hade
hon det tigrinneartade, som latinarna älska hos
kvinnan i de upprörda momenten.
Effekten stegrades här genom de italienska
na-salljuden, hvilkas vibrerande toner gåfvo
henne ett litet stänk af underklassighet och
vildhet af god verkan. Fadern, öfverste
Schwartze, var som klippt ur en
följetongsroman och spelade därefter. På grund af
att pappan fått veta, att baron Keller varit
Magdas älskare, fordrar den gamle öfversten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
