Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om Eleonora Duses gästspel och divakonst. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ELEONORA DUSES GASTSPEL OCH DIVAKONST. 229
att hon mot sin vilja skall giftas med
»denne usling»; då »uslingen» samtyckt
anses han genast för hederspascha, och
när nu dottern nekar att gifta sig med den
nya hederspaschan, griper den gamle
omutlige hederskodex-tolkaren efter en kort
bönesuck till Gud sin pistol för att skjuta
dottern. Samhället hvilar på religionen och
moralen!
Pjäsen spelades med samma pietetsfulla
iscensättning som de två föregående, d.
v. s. det enkla Schwartzeska hemmet med
dess oljetryck hade ersatts af en sal med
förgyllda renässanspilastrar och en större
takmålning.
Efter dessa predikningar af galliskt och
teutoniskt ursprung kom Ibsens underbart
djupsinniga »Rosmersholm» som något
art-skildt. Naturligtvis måste det alltid bli
hufvudsakligen ett kuriositetsintresse, då
latinare spela en norsk pjäs för
skandinaver. Hela deras plastik verkar förbryllande
på oss. Här hade man dock gjort sig
mycket besvär för att vara nordisk, och
rektor Krolls mask men i synnerhet
Galli-anis Peter Mortensgaard hade lyckats i
rörelser och utseende få in mycket af det för
vår ras typiska. Äfven uppsättningen var
riktig.
Duse själf hade tydligen gjort
jätteansträngningar för att bli något åt det rätta
hållet, men påminde mig i sin 3,000 francs
hvita morgonrock — troligen från Paquin,
Rue de la Paix — ytterligt obetydligt om
den hushållsmamsell, som från Nordlands
amt kommit ner i närheten af una piccola
cittä sulla riva di un Fjord a ponente
delia Norvegia. Hvad menade divan med
det flera gånger upprepade hopdragandet
af gardinerna, då hon såg efter om
Ros-mer vågade gå »over kloppen» — il piccolo
ponte? Att den drottninglika
husförestån-derskan Rebecka trots det nervösa
plockandet med kappor och andra kläder hade
några moment af hög skönhet och stark
intensitet, det var alldeles oomtvistligt, och
lika säkert var att man var synnerligen
tacksam för att både norrmän, svenskar
och danskar spela Ibsen på ett annat sätt,
ehuru det naturligtvis ej kan förebrås
latinarne, att de ej kunna tolka oss, lika litet
som vi kunna spela Goldoni eller
d’An-nunzio för en italiensk publik. Än en
gång bör det sägas, att det blott är den
yttre sidan af den världsberömda divans
konst man kan bedöma, om man saknar
grundlig kunskap i italienskan. Liksom
den bekanta Modjeska fick folk att gråta
genom att läsa upp hvilket sammelsurium
som helst, kan man ibland röras af Duses
tonfall utan att förstå hvad hon sagt. I pjäser
som man noga känner och flera gånger sett
spelade af andra kan man kanske våga sig
på en jämförelse. Det är detta jag dristat.
Med fullkomlig visshet kan jag
däremot säga att det rotlösa, effektjagande
divaväsendet med sin språkförbistring, sin
humbug både på scenen och i salongen är
rent konstfientligt äfven om divan är så
intelligent, så skön, så plastiskt fulländad
och så olycklig som det berättas om
Eleonora Duse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
