Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
FREDRIK BÖÖK.
Gustaf af Geijerstam har i Farliga
makter velat skrifva en tids- och
sam-hällsroman. Man har åtminstone skäl att tro
det • inledningen med sin skildring af
arbetarnas förstamajdemonstration och afslutningen,
där gatuoroligheterna i Stockholm under
storstrejksåret 1902 bilda bakgrunden, tyda ju
uppenbart på en sådan afsikt. A andra
sidan är sammanhanget mellan dessa
sam-hällsstrider och de äktenskapsöden, som
bilda hufvudmotivet i boken, så lösligt, att
man nästan stannar i villrådighet om
romanens syftning. Oklarheten, allt det både
logiskt och estetiskt otillfredsställande i
arbetet, stammar från denna osäkerhet i
planläggningen. På talrika ställen i boken möta
oss satser, som tyckas vilja ge de
händelser, som utspelas, en allmängiltighet och en
typisk innebörd, som icke svarar mot deras
inre halt.
Tesen — om uttrycket tillåtes — är
gifven med all tydlighet i de båda första
kapitlen, och den lyder ungefär så: Det
svenska samhället lider af en ödesdiger
splittring. I vårt politiska och allmänna
lif, lika väl som i det enskilda, stå personer
och intressen i själfvisk kamp med
hvarandra på ett så anarkiskt sätt, att motstycke
saknas. Egoismen har sprängt alla band
och dödat samhörigheten; isoleringen ligger
som en andlig farsot i luften. Den
framstegsarmé, som under åttio- och nittiotalen
i trofast gemensamhet utkämpade
minoritetens sega strid med reaktionen, har själf
splittrats, upplöst sig i småaktig
själfgod-het och Ömsesidig misstro. Endast inom
arbetarklassen finnas den entusiasm och
den samhörighetskänsla, hvarur framtiden
kan födas.
Det är i samtal mellan lektorn Åke
Hjälm och advokaten Steinert som denna
mycket pessimistiska uppfattning bäres fram.
Och i slutkapitlet gripes poeten Olof Björk
inför storstrejksskådespelet af samma
stämning, endast med den skillnad, att han, den
unge och förhoppningsfulle, känner sig i
förbund med den väldiga folkvilja, hvars
kraft han ser uppenbarad i de otaliga
arbetareledens ändlösa myller. Han skönjer
bakom söndringens Ragnarök enighetens
nya himlar och nya jord, »Sverige, det nya,
det väntade».
Detta skulle vara tendensen, resultatet
af samhällsanalysen, och den mellanliggande
skildringen af människolif och människo-
öden skulle alltså ge konkret åskådlighet åt
den uppfattning, som behärskar boken, skulle
visa oss isoleringens och söndringens
»farliga makter» i arbete med att förstöra lif
och lifslycka, skulle exemplifiera den
frätande samhällssjukdom, som förut mera
abstrakt gjorts till föremål för diagnos. Hvad
som föresväfvat Geijerstam tyckes ha varit
ett verk af en bredd och ett patos, som
föra tanken till Zolas sista
samhällsreforma-toriska romaner — fransedt det grundolika i
författarnas lynne och teknik.
Men det råder nu, som redan
inledningsvis anmärktes, en afgjord
oemotsvarig-het mellan de intentioner, som af inledning
och afslutning att döma varit författarens,
och bokens verkliga innehåll. Oskar
Stei-nert skall vara den man, som lider af tidens
svaghet djupare än någon annan, han är
den högt begåfvade, nervösa personlighet,
om hvilken det heter, att han »hör till dem,
hvilka lefvat in i sin samtid så intensivt,
att deras enskilda lif väft sig samman med
allas öde till ett förskräckligt helt, hvilket
de aldrig kunna undgå». Kring hans nobla
och rika personlighet koncentrerar sig
intresset, och »Farliga makter» är i grunden,
ingenting annat än berättelsen om hans lif,
hans uppslitande äktenskap, hans årslånga
kamp med olyckan och hans död. Men
på hvad sätt sammanhänger hans tragiska
öde med det stora samhällslyte, som
författaren vill analysera? Det är detta som
läsaren trots åtskilliga fingerpekningar
omöjligt kan inse. Visserligen uttalar Steinert
i samtal med sin väninna Töra Ljung, hvars
fina och varma personlighet är vackert
tecknad, sin djupa misströstan öfver de
samhälleliga förhållandena, visserligen skildrar han,
hur han från en idealistisk världsförbättrare
förvandlats till en af de praktiska bestyren
alldeles absorberad advokat, men det
är ju uppenbart, att det är personliga
olyckor, hans äktenskap med en
momentant vansinnig kvinna och hans
själsupp-rifvande kamp mot sjukdomen, som brutit
hans andliga kraft. Det råder för öfrigt
en påtaglig dunkelhet i motiveringen för
den utveckling till en för det allmänna
bästa likgiltig affärsman, som Steinert skall
ha genomgått — en utveckling, som har
påbörjats redan före hustruns sjukdom och
tycks ha sin egentliga orsak i behofvet att
tillgripa en ekonomiskt lönande verksamhet.
Otvifvelaktigt är i hvarje fall, att den all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
