Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Gagnef. Skisser af Anna Maria Roos - I. Tillas-Per - II. Om trolldom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
ANNA MARIA ROOS.
jag det där: »Kom ihåg hvar du ska
stå, du ska stå brevid mig.» Och så
puffa jag te dem. Och då så skratta
dorn och hade faseligt löje.
Om alla berg och dalar vore ost och bröd
och stora Siljan vore brännvin,
då skull’ jag taga mig en fästemö
och lara henne supa brännvin —
sa’ Mor-kar’en.
Den sista raden kom parlando och
med ett belåtet mysande. Gagnefsborna
äro vana vid att man från de andra
socknarna en smula ser ner på dem, och
de äro innerligt nöjda, om de någon
gång kunna hämnas med ett litet stickord.
Men nu kunde Per inga visor mer,
förklarade han. Han satt och grundade
och grundade men kunde inte komma
på några.
— Men se, när jag var ung, då kunde
jag sjunga! När vi körde kol om
vinterkvällarna te Falun och när vi körde
hem se’n i tomma kolrysserna med våra
svarta fårpälsar på, då sjöng vi, så dä
skrällde i skogen.
Och Pers blå, lite vattniga ögon få
ett drömmande uttryck, som om han
åter såge för sig dessa färder i
gnistrande kalla vinterkvällar, då skogen stod
mörk och stjärnorna lyste och snön
knarrade under medarna.
— Då kunde jag sjunga viser i flera
dar, och det tog ända inte slut. Men
nu kommer jag inte ihåg några mer.
Dä ä bära ibland, när jag går och kör
dynga på åkern, som di kommer för
mig, di gamla visorna. När jag går
så där bakom dyngkärran, då liksom
vaknar dä opp —-
Några dagar därefter, då vi åter
träffade Per, frågade vi, om han sedan
kunnat erinra sig några flera visor.
Nej, det hade han inte kunnat.
Om han försökt med att gå bakom
dyngkärran ?
Jo, det hade han. Men det hade inte
kommit några visor ända.
Då förstodo vi att saken var hopplös.
När inte ens det hjälpte — —
— Si, jag har varit gift så länge,
sade Per.
II.
OM TROLLDOM.
JR? (^vjET var inte många år se’n
I mNvl som ^et’ efter nvad en
Gag-fe)l jy\ nefsgumma berättade oss,
all-||i^ @yJJ\ mänt i Dalarne sades, när
det var fråga om en Gagnefskulla:
»Ä ho från Gagnef? Då kan ho väl
trulla ?»
Anledningen därtill var det
trolldomsväsende med nattliga Blåkullafärder ete,
som ännu så sent som på 1850-talet
grasserade i Gagnef och dess dåvarande
annexförsamling Mockfjärd — en
rörelse som ett eller annat sekel tidigare
skulle ha gett upphof till häxprocesser
och bål men som nu ignorerades af
myndigheterna och småningom dog bort.
Talar man med nu lefvande
Gag-nefsbor om dessa gamla mörka
historier, så får man höra varierande
omdömen. En del menar, som Tillas-Per
uttryckte sig, att det där var bära »slarf
och vantro», som folk trodde på förr,
hvaremot man nu »har så stark
kunskap, så nu tror man inte sånt». Men
det är nog en och annan af de gamla,
som har en annan uppfattning af saken.
Gröntuf-mor -— som brukade titta in
till oss allt emellanåt och sitta och prata
och nicka vid kaffekoppen, så att den
stora röda sorgkråkan flaxade kring det
lilla skrumpna ansiktet — hon kunde
berätta om de tiderna.
— På den tid då di hade trulldom,
då var dä så myttje sånt här i Gagnef,
och ända mer va dä i Mockfjärd. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
