Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Gagnef. Skisser af Anna Maria Roos - II. Om trolldom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN GAGNEF.
255
si, i Mockfjärd hade di ingen präst,
därför kunde di int döpa barna trast*, och
därför kom trullen och bytte bort barna.
Di la’ en träklobb eller en gris i
vaggan i stället för barnet. Och när så
föräldrarna kom te prästen här i
Gagnef med barna för te å få dem döpta,
så hade di med sig en gris eller en
träklobb! Va int dä märkvärdigt?
— Jo, det var verkligen mycket
märkvärdigt.
— Ja, och si, syn va förvänd på dem,
så di såg int annt än att dä va ett barn
di had’ med. Men så sa prästen: »Vet
I hvad I har där? Sätt ner’et på
gulf-vet, så får I se.» Och när di så satt
ner’et, så såg di hvad dä var!
Josefsdal heter i Dalarne den
lokalitet, som annars nämnes Blåkulla, och
Gröntuf-mor har många märkvärdiga
historier om färderna dit.
— Dä va e kar i Gagnef, som di
kallt Mor-Anners, för han va från Mora,
och han hade en kvarn, och en dag kom
en gumma dit med råg te malå. Så sa
di, Mor-Anners och hans son: »Vell ho
lara oss trulla, så ska vi malå hennes
säd för äss int’.» — »Jä», sa ho, »om
I vell följa med mej.» — »Jo, säj oss
te, när I ä färdig», sa di. Ja, så efter
en liten stund, så ropte hon på dem,
och då hadd’ ho e ko, som låg med
bena opp. Och så satte di säj opp på
kon, och så for di åf alla tre, bort
igenom luften. Och dä gick så fort, så
di vesst int själf hvar di va. Och så
kom di te en stor, fin harrgård, en
rektit fin, stor biggnad. Och så sa
gumman: »Vänt här, mens jag går in å
frågar, om I får komma in.» Och så kom
där ut e tjock, fin harre, så urimeli fin
och tjock, i en röck med blanke
knapper, och han hade en bok i hand, och
så sa han: »Hvad ä dä här för uknet
* = strax.
folk?» sa han. »Jo», sa di, »vi skulle
lara oss trulla», sa di, »vi ä här med
den gumman som gick in.» Så sa han:
»Vell I då ge mig lite blod åf er, så
ska jag skrifva opp er här i boken.»
Då så sa den ena karlen te den andra:
»Ska han ha blod åf oss? Hur i Jesu
namn ska vi bära oss åt me dä?» Och
si, då försvann allt på en gång: den
tjocke harrn å den store fine harrgårn
å alltihop va borta. Va int dä
märkvärdigt? Si, dä va för att han hadd’
sagt Jesu namn.»
Gröntuf-mor berättar oss också hur hon
fått reda på denna märkliga tilldragelse.
— Dä va en grannkar som hadd’ e’
gris, som va så affallen, han va så
resen och eländi, så vi feck lof te slakt’en.
Si, jag hjälpte te me’t. Så sa han,
grannkar’en, när vi hade slaktat grisen:
»Hvad va’ dä för fel me’n?» »Jo», sa
jag, »dä va int annt än att lårbenet va
åf.» Så ha han: »Ja, ja, dä har trullet
gjort.» Då sa jag: »Int tror jag på
trull. Int tror jag dä finns trull.» Så
sa han: »Finns dä int trull? Joo, dä
finns nu som dä allti har funnits.» Och
så berätta han dä som jag har talt om
nu om Mor-kar’en, å allri hade jag fått
höra’t annars, om int den grisen hade
vatt.»
Ty folk äro annars förbehållsamma,
när det gäller sådana historier, menar
Gröntuf-mor, i synnerhet de som själfva
varit ute för något.
— Alldri får I höra nå’n som
säger: »Jag är med trull.» Nääj då! Allt
annat kan en människa bekänna men
int dä.
Det händer dock att små barn o
förvarandes yppa sådant, som deras
mödrar i hemlighet bedrifva.
— Dä va en liten pojk, som va åtta,
nie år, som sa te min grannmor: »Vet
I, att om nätta far mor åjagpåeko?»
»Hvar far I då ut?» sa ho. »Vi far
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
