Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Gagnef. Skisser af Anna Maria Roos - II. Om trolldom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 ANNA MARIA ROOS.
ut genom vindöga», sa han. Se, en
liten luka oppe ve taket, dä kallar vi
vindöga. Men då hörde hans mor dä,
och då vardt ho så illak på han och
kom farande och sa: »Du ska få åf
mej, om du talar om sånt», sa ho. Ho
velie int han skulle hippa* dä, förstår
sej. Och int hadd ho vurti så illak
på’n, om dä int hadd vurti sant!
På den tiden då trolldomen
grasse-rade så svårt häruppe, fanns i Gagnef
en ung komminister Blumenberg. Han
tog inte hela denna sak, som så
upprörde folkets sinnen, med den förnäma
likgiltighet som då var lösen för såväl
de kyrkliga som de världsliga
myndigheterna i denna fråga. Han talade
allvarligt med de barn, som själfva
berättade, att de om nätterna foro till
Josefsdal, — ty då som vid andra liknande
andliga farsoter visade sig det
fenomenet, att personer själfva angåfvo sig som
skyldiga. Blumenberg uppmanade
barnen att bedja om kraft att motstå
frestelsen till det onda och bad själf med
dem. Ja, han lät stora skaror af
barnen sofva i hans eget hem för att ha
tillfälle att, när det behöfdes, äfven om
natten, bedja med dem och styrka dem.
Detta behöfde nog icke betyda, att han
ansåg de nattliga färder de talade om
vara något verkligt. Mycket i de
berättelser, barnen afgåfvo öfver hvad som
tilldragit sig vid deras nattliga äfventyr,
tyder pä ett sjukligt, med orena
föreställningar bemängdt fantasilif, som väl
kunde vara särskildt mottagligt för
smittan af dessa groteska och hemska
föreställningar; och om denne präst ansåg,
att bönens kraft skulle kunna hjälpa och
rena de unga, så borde, synes det,
åtminstone ej hans andliga förmän ha
tamt anstöt däraf. Men den dåvarande
o
prosten i Gagnef ansåg, att hans kom-
* = yppa.
minister på detta sätt »uppmuntrade
vidskepelsen». Det är ju möjligt, att han
ej hade helt och hållet orätt i detta.
Tillas-Per berättade oss, att han som
liten gosse blifvit af sin mor ifrigt
uppmanad att bekänna, att han reste till
Josefsdal om nätterna, ja, han hade t. o. m.
fått stryk af henne för att han ej velat
tillstå det. »Men se, när jag int hade
gjort det, kunde jag int bekänna det»,
sade Tillas-Per. Att sådant ovist nit
hos mödrarna kunde uppmuntras genom
att deras pastor tog saken på allvar,
låter sig ju ej alldeles förnekas. Men
man kan ej undra på, om allmogen, som
älskade Blumenberg och ansåg att han
var den ende af prästerskapet som visat
sig i denna angelägenhet ha hjärta för
deras bekymmer, blef förbittrad, när han
af prosten anmäldes för domkapitlet och
därifrån fick sig en skrapa, hvarpå han,
som ett straff, blef förflyttad till en
annan socken.
— Blumenberg forstod’et han, säger
Gröntuf-mor, som själf godt minns
honom. Och han hjälpte många. Men
prosten hansa’: »Dä ä ingenting!» Han
va emot’et. Si, prosten, han trodd’ int
på Gud, han.
— Gjorde han inte? frågade vi helt
häpna.
— Nä, int gjord han dä! Han trodd’
int på trulldomen, han sa dä va äss int!
Och dä va folk i Mockfjärd som sa, att
när prosten stod på predikstolen och
predika’, så stod där som eld opp ur
halsen på’n! Ja, och int långt efter så
blef han liggande lam.
Tillas-Per sa detsamma:
— Se, folket här tyckte om
Blumenberg, men han gick inte bra ihop med
di andre prästerna. Och så blef han
bortskickad te en annan socken som en
bestraffning för att han bad med barna,
som for te Josefsdal. För se, dä tyckte
inte di andra prästerna om. Men folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
