Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Molière och »Misantropen». En teaterstudie. Af Nils Erdmann. Med 2 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2ÖO
NILS ERDMANN.
med alla redan erkända artister om en
nyckfull publiks gunst — hur många nya
och svåra vedervärdigheter skulle han
icke då underkastas både som konstnär
och människa!
Den tiden var man ännu inpyrd i
föreställningen om tragediens estetiska
öfverlägsenhet. Komedien, och särskildt
farsen, var något så simpelt, så under
all kritik, jämfördt med tragedien, att en
artist af rang icke ansåg det förenligt
med sin värdighet att spela i den.
Sådant öfverläts åt marknadsgycklare.
Moliére, född komiker och i
provinsen van att uppträda just i farsens
slyngelroller, delade periodens smak och
envisades länge att täfla om den tragiske
hjältens lager. Med sin korta hals, sitt stora
hufvud, sina långa, en smula spinkiga
ben, sina tjocka läppar, sin breda mun,
sina små, vidt skilda ögon, sina skarpt
markerade ögonbryn, hvilkas rörelser,
ensamt de, väckte skratt, och sin fula,
klumpiga näsa gjorde han utan tvifvel
en slät figur i Cesars purpur och diadem.
Också blef han icke endast uthvisslad
utan utsatt för drift i tryck. Man
hade så oändligen roligt åt hans vidt
uppspärrade näsborrar, gapande hål som
på en jätte, åt hans fötter »en
paren-thése» och hans axlar, den ena högre
än den andra, åt hans om en puckel
erinrande rygg, hans stirrande ögon och
falska deklamation. Och i kransen öfver
hans på sned vridna allongeperuk såg
man lagerbärsbladen på en
Mayence-skinka.
Vis af skadan, återgick Moliére till
farsen, vände på fjärdingen och skapade
om en eller annan af sina provinspjäser
till för hufvudstaden lämpade komedier,
i hvilka han både som författare och
aktör kunde inlägga hela sin konst. Och
nu gjorde han lycka — man skrattade.
Ty med skrattarne fick han äfven folk.
Men om man hittills roat sig åt hans
misstag, hur oändligt mycket större
anledning hade man ej nu att gräma sig!
Man hade en rival att räkna med, en
parveny, som hotade att bli farlig. Man
såg, att man stod inför en satiriker, som
hade den djärfheten att förlöjliga, ja, att
porträttera ens fel. Ty Moliére skrädde
ej orden.
Så ökades år efter år skaran af
fiender och afundsmän, som lade försåt i
hans väg, alla spanande efter tillfälle att
med gift och dolk såra honom, —
damer om hvilkas dygd han tvekade, hur
pryda och preciösa de voro, förklädda
libertiner, fromma gudsmän, hvilkas
skenhelighet han demaskerade, mästare
i konsten att slå ihjäl en patient,
charlataner i konsten att lefva. Och
synnerligen närgånget hade han roat sig åt en
hel del representanter för hofvets och
Paris’ fina värld.
Utom af de hugg, hvilka skalden
ständigt och jämt måste parera från
dessa hemliga eller öppna motståndare,
är han illa plågad af gud Amor. Han
har en lång följd af mer eller mindre
upprifvande erotiska erfarenheter bakom
sig, när han trots sin ålder blir förälskad
i den unga Armande Béjart, 20 år yngre
än han, af en familj ur vagabondvärlden,
syster till en af hans allra första och
allra bästa kamrater, en aktris som varit
hans mätress.
Denna lilla flicka som växt upp
under Moliéres egna ögon, debuterar
sannolikt vid 10 års ålder, spelande
ne-reid i Andromede. I ett förtjusande bref
från 1659 — Moliére är då 37, Armande
17 år — antyder vännen Chapelle en
gryende böjelse hos skalden. Han är
pilen, som sträcker sina armar efter den
friska murgrönan. Hos henne mötte han
hvad han saknade hos de tre kvinnor i
sin trupp, med hvilka han lefde i ett
»ménage a quatre», ungdomens ljufva
behag. Hennes koketteri var pikant, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
