Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Molière och »Misantropen». En teaterstudie. Af Nils Erdmann. Med 2 bilder - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOLIÉRE OCH »MISANTROPEN».
263
Betrakta vi människorna i det hem,
där de sex stolarna äro placerade, hos
en ung dam af värld, Céliméne,
hjältinnan i Misantropen, är det idel
societets-folk som möter oss. Det är markiser
af det välkända slag Moliére så ofta
porträtterat, sprättar, som köpa sina kras
hos nipperhandlaren Perdrigeon, sina
handskar och parfymer hos Martialis.
Gnolande på en refräng ur sista
baletten tager den unge kavaljeren a la mode
en bärstol och skyndar till hofvet, för att
uppvakta kungen vid levern. När detta
är gjordt, promenerar han på
Cours-la-reine för att skvallra, besöker en och
annan preciös salong, där han svarfvar
ett epigram eller en sonett, går på
komedien och glömmer aldrig att lätt
och ledigt, med kraftiga stötar åt höger
och vänster armbåga sig fram genom de
på Ludvig XIV:s coucher i Versailles
nervöst väntande skarorna. Bekant med den
vakthafvande kammartjänaren, svänger
han hatten till hälsning, skrapar, som
sed är, med sin för ändamålet speciellt
formade lillfingersnagel, i stället för att
knacka, på dörren, och blir, då han
ändtligen står inne hos monarken, en smidig
skrymtare, en aldrig mättad tiggare af
pensioner och gunstbevis — efter mönster
af La Fontaines räf.
Denne Oronte, denne Acaste, denne
Clitandre, Céliménes gäster och kurtisörer,
alla äro typer af samma slag, med blond
peruk, lysande band, lillfingersnagel och
knärosett. Allt hvad de afhandla är
intressen ur samma trångt begränsade
sfär, alla diskutera kärleken, troende sig
oemotståndliga. Intet är för högt för
deras klena, för dem själfva kvicka och
skarpa hjärna, redo, fast utan förmåga
och äfven utan kunskaper som de äro,
att döma i hvad som helst. Med sin
friska hy, sina vackra tänder, sin i
medvetandet om konungens och kvinnornas
ynnest själfbelatet tvärsäkra min taga
de upp applåden på teatern, där de
befolka scenens fåtöljer, högt kritiserande
aktörerna eller ingripande i handlingens
gång.
Men hur de än med sin enfald, sin
dumdristighet, sina löjliga manér blamera
sig, äro de mästare i konsten att smäda,
i att taga heder och ära af en s. k. vän
eller gynnare, i den förtalets konst, som
blir och måste vara salongcivilisationens
frukt — hvilket icke hindrar dem att
alltid och allestädes visa sina offer den
artighet, som Alceste persifflerar, då han
säger:
Men de, på hvilka nu I stenar hafven kastat,
om blott de kommit hit, i deras famn I hastat
och räckt dem eder hand, dem gifvit smickrets
kyss
och kallat er för slaf åt den I dräpten nyss.
Céliménes salong blir en tadelskola, i
hvilken hon själf är magistern, och där
en efter annan af hennes och hennes
gästers bekanta passera revy. En roar
sig med att sittande i sin bärstol
uppehålla Acaste på gatan, för att en hel
timme prata strunt, bedåra »med
bubblor af luft». En annan gör sig
oändligen viktig med sina hemliga miner och
hviskningar. En tredje skryter öfver sitt
umgänge, idel prinsar och prinsessor.
En fjärde talar blott om hästar och
hundar, medan en femte är omöjlig, utan
spår af konversation. En sjättes
förtjänst är hans kock — »man kommer
till hans taffel, gör honom själf visit,
men menar knif och gaffel». En sjunde,
en uppblåst medelmåtta, går och tror,
att han är ett kvickhufvud, ömkande alla,
som ej ha snille.
Ju strängare den dorn som kritiker han fällt,
dess högre han med den sig öfver andra ställt.
Midt uppe i denna värld af man
kunde ju säga futtigheter, om det ej
vore en så betydande ingrediens af
hvad man kallar sällskapslif, rör sig den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
