Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Italienarna och dramatiken. Några intryck af Ellen Lundberg, f. Nyblom. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 ELLEN LUNDBERG f. NYBLOM.
VIRGINIA REITER.
Irma Gramatica har också en tid
»kamperat» tilisammans med Flavio Andö.
Det är en starkt temperamentsfull,
nervös och passionerad, kraftig och varm
-konstnärinna.
Man glömmer icke lätt hennes kantiga,
energiska ansikte med de stora, djupt
liggande ögonen och den smala näsan med
de vibrerande näsvingarna under den låga
pannan, där hennes svarta hår ormar sig
som kring ett Medusa-hufvud. Det är ett
ansikte fullt af allvar, med ett uttryck af
resigneradt lidande.
Hennes spel är medryckande, kvinnligt
och intelligent, fullt af fina nyanser och
väl afvägda detaljer.
Det ligger något storstiladt öfver hela
hennes uppenbarelse, och hennes konst
verkar genom sin äkthet och intensitet. Jag
har hört italienare nämna henne jämsides
med Duse, som hon kanske äfven inspirerats
och lärt af. Hennes röst t. ex. påminner
i många fall om Duses.
Irma Gramatica har en härlig figur och
är utomordentligt plastisk. Hennes
rörelser och ställningar äro fulländadt
skulpturala. När hon sitter eller står, lyssnar
eller talar, är hela hennes person ett med
ögonblickets stämning; icke blott ansiktets
utan äfven armarnas och händernas linjer och
klädningens fall medverka som
uttrycksfulla detaljer i det hela, och det är i denna
egenskap, enhetligheten, som Irma
Grama-ticas, liksom alla framstående skådespelares,
styrka ligger.
En annan skådespelerska, plastisk äfven
hon, fastän icke på långt när så djup som
Irma Gramatica, men strålande och flott,
med något af klassisk bredd öfver
apparition och spel, är Virginia Reiter, som själf
leder sin egen teatertrupp; en af de bäst
samspelta trupper man gärna kan få se.
Virginia Reiter lär på fädernet vara af
slavisk börd och verkar kanske ej fullt
italiensk; man anar en tillsättning af
slaviskt blod hos den vackra, rofdjurstandade
konstnärinnan med de långsmala, glittrande
ögonen, som tyckas skifta från svart
till rödt, och den fylliga, sköna
talstämman. Hennes trupp är utomordentlig, alla
tillsammans och hvar för sig, och hon
vårdar sig med stor omtanke om en
konstnärlig och stilenlig uppsättning
Midt ibland alla dessa mer eller mindre
geniala, mer eller mindre fullödiga, men
alltid karaktäristiska sceniska konstnärer,
stiger så plötsligt en ny, enastående, man
skulle vilja säga fenomenal uppenbarelse,
en sådan som jag tror blott kan framträda
i Italien, eller i hvart fall endast söder om
Alperna, — sicilianaren Giovanni Grasso
och hans dramatiska sällskap, uteslutande
bestående af sicilianska bönder och
handtverkare.
Giovanni Grasso är själf en man af
folket. Fadern var ägare till en
marionettteater i en småstad på Sicilien. Kanske
var det de målade trädockorna som först
inspirerade Grasso att beträda de bräder,
som kallas världen.
Som halfvuxen pojke fick han tillfälle
att se Rossi i ett par roller; därefter
samlade han själf kring sig en liten
improviserad trupp, som på Catanias teater
reci-terade Otello. Grasso innehade
naturligtvis hufvudrollen.
Han har berättat, huru han, under
spelets gång, hörde det pratas nere på parkett.
Med ett par språng var han öfver rampen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
