Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Italienarna och dramatiken. Några intryck af Ellen Lundberg, f. Nyblom. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIENARNA OCH DRAMATIKEN. 283
trängde fram till fridstöraren, gaf honom
en rungande örfil — och återvände
samma väg han kommit, hvarefter han helt
lugnt fortsatte spelet.
För ett par år sedan uppsatte Grasso
ett eget sällskap och började med detta
tournera i Italien.
Första gången jag såg honom var i den
»divine» Gabriele d’Annunzios så mycket
omtalade »La figlia de Iorio», denna
målande dikt, så intensivt syditaliensk i färg
och ton, med sitt ovissa skimmer af något
halft realistiskt folkligt, halft sagomystiskt
overkligt, men som egentligen endast i
andra aktens senare hälft höjer sig till
verkligt dramatisk storhet.
Grassos rykte hade gått före honom,
och man var mycket spänd på detta hans
första uppträdande. Men Aligis, den unge
herdens, tunga och tigande drömmareroll
tycktes mig icke ge Grasso tillfälle att
uppenbara sin stora personlighet. Endast
blixtlikt, men öfverväldigande, lät han den
lysa fram i andra akten, först och främst
i scenen med Mila, där hans kärlek till
henne plötsligt blir honom klar, i samma
ögonblick han tar hennes hufvud mellan sina
händer och kysser henne \ — en häftig,
förbrännande, svindlande kyss, som i, ett
nu rubbar den drömmande Aligis jämvikt,
väcker honom till ett nytt, oanadt lif och
kommer honom att, bestormad af
skrämmande, obekanta känslor, fly ut ur
klipphålan.
Aldrig skall jag glömma det uttryck af
blek lycksalighet och fasa, som upplyste
hans ansikte likt ett dystert fladdrande
ljussken, när han kysst Mila och ännu med
händerna om hennes hufvud stirrar ut
framför sig som efter en försvinnande
uppenbarelse. Och den sista scenen i andra
akten, då han öfverraskar fadern i färd
med att vilja snärja och våldtaga Mila, hur
han besinningslöst griper sin yxa och,
blind af svartsjuka och ångest för sin
älskades lif och heder, bakifrån hugger ned
fadern, som kort förut skymfat och slagit
honom själf, och hur det i samma sekund
blir klart för honom, att han förverkat lif
och lycka; det är ett moment, hvars
tragiska storhet icke förbleknar.
Grasso är en stor, groft byggd man af
ovanlig fulhet. Hans händer äro enorma,
men af en uttrycksfull rörlighet, som till
och med hos en italienare är ovanlig.
GIOVANNI GRASSO.
Hans röst är dof, liksom brusten, han
föraktar att sminka sig, och hans hy är gul
och ojämn.
Grasso uppträder helst i de roller, där
han får tolka sitt öfolks heta och starka
känslor. Han besitter en stor, öfvertygande
och äkta patos, buren af ett våldsamt och
på samma gång barnsligt temperament och
en djupt mänsklig, af all förkonstling
oberörd uppfattning. Hans rörelser äro på
en gång smidiga och lidelsefulla; i några
halfkväfda ord har han förmåga att inlägga
hela den rörande ödmjukheten hos en själ,
som älskar, och hans otämda raseri och
begär att hämnas kärlekens orättvisor stiga
som vulkaniska utbrott, oemotståndliga och
impulsiva, ur hans lättrörda inre. Hela
hans personlighet ger intryck af en mäktig
och outtömlig naturkraft.
Grasso framställer oftast roller, som
sluta med mord och undergång. Men det
egendomliga med honom är, att han, trots
detta, aldrig verkar motbjudande rå eller
pöbelaktig, aldrig simpel eller grof, —
liksom han i de veka och rörande scenerna
aldrig blir pjunkig eller sentimental.
Det samma kan sägas om alla hans
karaktärsfulla medspelare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
