- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtonde årgången. 1906 /
284

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Italienarna och dramatiken. Några intryck af Ellen Lundberg, f. Nyblom. Med 9 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

284

ELLEN LUNDBERG f. NYBLOM.

Man är med om våldsamma
naturutbrott, icke simpla uppträden, utspelade
mellan slinkor och sjåare; man bevittnar
den okultiverade sydländska kärlekens
mänskliga tragedi, icke råa blodbad eller
plumpa och osmakliga interiörer.

Trots den brist på bildning, som helt
naturligt vidlåder detta egendomliga
skådespelaresällskap, är öfver dem alla en
fläkt af medfödd kultur eller förfining — den
latinska rasens särmärken —, värdighet och
ursprunglighet, som gör att man njuter
deras prestationer som stor konst, äfven
när de äro som mest hänsynslöst
realistiska.

Men Grasso är icke alltid en vulkan,
som utslungar eld och lava. Han är
kanske allra störst i de scener, där han
nästan orörlig och med dämpad stämma
berättar om sitt lif och sin kärlek. En af
de största scener, hvari jag sett honom,
är den (i en modern folkdram), där han,
sittande pä en halmstol i ett naket och
kallt rum, berättar. för en vän om sitt första
möte med den flicka, som sedan blir hans
älskarinna, hans lifs kärlek. Den
öfvertygande sanning och skönhet han lyckades
ingjuta i den kanske rent af banala
scenen, de gripande accenterna i hans röst,
de få men obeskrifligt talande handrörelser,
som gåfvo lif åt hans skildring, och det
skimmer af högtidlig lycka, som förklarade
hans fula ansikte, så att det tycktes nästan
skönt, är oförglömmeligt, och man lyssnade
andlös och gripen till hvarje ord i den
alldagliga berättelsen.

Giovanni Grasso spelar aldrig den
triumferande, utan alltid den undanskjutne,
den glömde och bedragne älskaren, och
han lyckas af dessa otacksamma, hvarandra
tämligen lika roller skapa något alltid
skiftande och stort, som verkar nästan
improviseradt. Hans stumma spel är rikt
på lefvande detaljer, som han aldrig
upprepar fullt lika två aftnar å rad i samma
roli. Hans spel äger ingen död punkt;
själ och ögon, minspel och händer, allt
lefver med och går upp i handlingen.

Grassos motspelerska, Mimi Aguglia,
den fulaste af fula skådespelerskor, är,
äfven hon, en märklig uppenbarelse.

I hennes bleka ansikte brinna hennes
kolossala svarta ögon med en intensiv glöd,
de liksom fylla upp hela hennes fysionomi
och meddela åt den det växlande uttryck

af stum förtviflan, rufvande passion eller
spotskt förakt, som hon vill ge.

Hon har en vacker figur, och hon rör
sig med mjuka, gungande rörelser på sina
högklackade trätofflor.

I »Malia» (Troll-tyg), en siciliansk
skildring af den kände författaren Luigi
Capua-na, en realistisk folkdram, där luften är
het af lidelse och tung af olycka, når
Aguglia höjdpunkten af sitt kraftiga och
verkningsfulla spel.

Den sista aktens stora scen mellan
Grasso och Aguglia hör till det yppersta
af dessa båda konstnärers ypperliga
prestationer.

Nino (Grasso), den unge bonden,
kommer för att för sista gången bönfalla sin
trolofvade, Jana (Aguglia), att besluta sig för
att gifta sig med honom. Hon har vändt
sig ifrån honom; — men hvarför? Någon
förklaring har han aldrig fått, han vet blott,
att hon varit sjuk, att hennes själ varit
sjuk. Och han berättar, huru han sparat
och arbetat för henne tyst, tålmodigt, på
afstånd, hur han lefvat i hoppet att få tala
ut med henne, då hon blefve frisk, hur
han väntat på henne, — sextio, »förstår
du Jana, — sextio långa månader! . .»

Hela hans själ ligger i detta ödmjuka
rop på kärlek, framstammadt i några
fubb-lande, halft osammanhängande meningar,
och nu väntar han på ett afgörande svar.

Jana slår först döförat till. Hon är på
en gång irriterad och rörd af hans trohet,
och hon kämpar i en olidlig tvekan med
sig själf.

Så låter hon Nino svära vid allt hvad
heligt är, att, hvad hon än må ha att
säga, icke vända sin vrede mot någon.
Och Nino svär. Då talar Jana ut.
Uppgifven af ångest och leda öfver sitt sölade
lif, för hvars skull hon skäms att ’se sin
mor och madonnan i ansiktet’, och drifven
af behofvet att blotta sitt elände för
någon dödlig, bekänner hon.

Hon står sedan någon tid tillbaka i ett
brottsligt förhållande till sin egen svåger.
Hon nämner ej namnet på sin älskare,
men Nino förstår det strax. Hvem kan
glömma de utrop af ohjälplig förtviflan,
som vid denna upptäckt tränger öfver
Ninos läppar, rop, uppstigna ur själens
afgrundsdjup, och som endast den obotliga
olyckan förmår frampressa.

I första ögonblickets impuls glömmer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0312.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free