Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Italienarna och dramatiken. Några intryck af Ellen Lundberg, f. Nyblom. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIENARNA OCH DRAMATIKEN.
285
Nino sitt löfte och vill blindt störta ut
och mörda rivalen.
Men han kommer tillbaka. Betvingad
af sin kärlek till Jana, som han känner är
osläcklig, och som han icke har makt att
rifva bort ur sitt lif, trycker han henne
intill sig för första gången efter alla dessa
långa månaders tunga väntan. Han
öfver-höljer hennes ansikte med kyssar, stryker
sitt ansikte mot hennes, smeker hennes hår
med underliga, snabba, liksom elektriska
rörelser och, betagen af hennes närhet,
skälfvande af kärlek och svartsjuka,
förlåter han henne, förlåter henne, som han
’förbannar och dyrkar’.
Men glädjen är kort. Släktingarna
samlas för att lyckönska och bland dem
äfven svågern, blek af återhållet raseri.
Ninos heta pulsar börja åter dunka, han
ser rödt för ögonen, och glömsk af alla
heliga löften rusar han på rivalen.
Där uppstår ett häftigt tumult,
ohyggligt i sin realistiska kraft och vildhet, men
vid åsynen af Jana hejdar sig åter Nino
och låtsar försoning med svågern. Med
armen vänskapsfullt kring hans nacke
smeker han honom som ett lejon smeker en
killing innan det sätter klorna i den, och
medan han ler mot Jana, ett krampaktigt,
hemskt leende, hväser han mellan tänderna
till rivalen: »Jag vet allt — jag har
förlåtit henne; —- för dig fattas mig en
knif!»
Plötsligt blir honom hans hatkänsla
öf-vermäktig. I ett obevakadt ögonblick,
sedan man skilt de stridande och tror dem
förlikta, kastar sig Nino blixtsnabbt med
ett vilddjurssprång öfver rivalen och sticker
ned honom. . .
Grasso står där som en mördare, en
missdådare, men man vill icke tro därpå.
För ens innersta känsla är han den
olycklige och rättvise hämnaren af sin heder,
af »sin kvinnas» heder. Han är den
vul-kaniske, barnslige och starke mannen, som,
en gång rubbad ur sin jämnvikt och väckt
till medvetande om det grymma spel, som
bedrifvits omkring honom, skymfande hans
djupaste och manligaste känslor, reser sig
i hela sin förfärande kraft och krossar, —■
krossar sin fiende och med honom krossas
själf, så, som den starke krossas, i ett slag,
obönhörligt, utan räddning . . .
Det är sannt, att Grasso är
syditalienare, och syditalienarnas temperament är
kanske någon grad varmare än deras
bröders i det öfriga Italien, de förras
svartsjuka är kanske mäktigare, deras
hämndbegär intensivare, men huvudingredienserna
i den italienska nationalkaraktären äro dock
öfver hela Italien de samma.
Det är denna underliga blandning af
vekhet, lidelse och entusiasm, vare sig
det gäller godt eller ondt; af medfödd,
stolt värdighet och ödmjuk undergifvenhet,
af indolens och kraft, af feghet och
hjältemod.
Intet folk är kanske till den grad de
stora motsättningarnas folk som italienarna.
Kanske är det just dessa starka
motsättningar som bidraga till att afsätta allt
det dramatiska stoff, hvaraf deras lif och
litteratur öfverflödar och som i deras
dramatiska konst slår oss med en så
öfverväldigande sanningsstyrka, att vi stå inför
den fyllda af häpnad, nästan af förfäran,
betagna och gripna, som befunne vi oss
ansikte mot ansikte med lifvet själft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
