Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Bröllopsdagen. Af Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
SIGFRID SIWERTZ.
sig vid lätta steg på salongsmattan och
fraset af en kjol.
Modern stod i dörren framför honom.
Hon hade en blå sidenklädning. Han
såg hennes mun och ögon — för första
gången, tyckte han. Och då förifrade
han sig och sade något, som han aldrig
bort säga:
— Kära, kan du gissa, hvad jag först
i dag kommit att tänka på . . . min
födelsedag är ju den tredje juli och . . .
Ängslig att hans stämma skulle
förråda, hvad han kände, hade han i
instinktmässig skygghet tagit en halft
skämtsam ton och smått förebrående lyft sitt
pekfinger. Nu stelnade gest och ord.
Modern hade blifvit hvit som ett lärft,
och hennes leende förvreds smärtsamt.
Han såg henne tveka ett ögonblick med
händerna famlande framför sig. Så
vände hon och smög sakta ut ur rummet.
Han stod som förlamad, han hade
gifvit allt för att kunna skynda efter henne,
men det var honom omöjligt. Hvad
hade han gjort, hvad hade han gjort?
Och hon, hur hade hon så kunnat växa
ifrån sig själf! Kanske hade hon gått
i åratal och lidit vid tanken på det
ögonblick, då han skulle förråda, att han märkt
något. Hvilken bittert fåfänglig smärta,
han tyckte ju mer om henne än
någonsin, han kunde dödat sig själf, när han
såg henne blekna.
Han började gå fram och tillbaka i
salen, på tå som det gällt att inte störa
sjuka och sofvande. Han tänkte inte längre
på något. Ögonen brände, andetagen
smärtade. Fram och tillbaka gick han. . .
Då han vaknade till besinning, stod
han framför bordet med ett sönderbrutet
vinglas i handen. Han måste gå in till
dem . . . säga något . . .
Han smög fram och lyfte portiären
till sängkammaren. Modern satt i
soffan och grät med händerna för ansiktet.
Han måste uppbjuda hela sin kraft för
att tala:
— Men snälla du . . . jag menade
inte alis . . .
Fadern, som stått med ryggen mot
honom och sett ut genom fönstret,
vände sig sakta om. Det var en obeskriflig
blandning af vrede och blygsel i hans
ansikte. Hans röst skälfde:
— Det här kunde du besparat din
mor nu ... på bröllopsdagen när vi
väntar folk . . .
Det blef ett ögonblicks svår tystnad,
som blott atbröts af moderns tynande
snyftningar. Fadern hade åter vändt
sig ut mot fönstret, men han såg hur
mustaschen darrade.
Själf stödde han sig tungt mot
dörrposten. Känslan af att de, som han
så länge varit van att lyda och se upp
till, stodo som stackars oresonliga barn
framför honom, dref tårarna i hans ögon.
Hans bröst kunde sprängas af allt han
velat säga om sin egen vår och om
deras förgångna, som lefde i honom. Han
lyfte sina händer. Men de sjönko åter,
det var omöjligt att finna orden. Han
hade plötsligt förnummit, hårdt, kallt,
djupt ned i sin varelse, att allt, hvad
han ville säga, var fåfängligt, fåfängligt.
När drömmen åldras och stelnar blir den
fördom, kunde han göra den till dröm
igen? Nej, de gamla kunde aldrig förstå
de unga . . . den striden var evig . . .
ingen gjorde hösten till vår . . .
Han gled fram till modern och kysste
henne. Så gick han med sänkt hufvud,
utan ett ord gick han ur rummet. Och
hans steg voro tunga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
