Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Henrik Ibsen. Af John Landquist. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3H
JOHN LANDQUIST.
till en liten gubbe. Lif är evigt
gifvande blott, och när gifvandet är slut
och stämman tiger, är det ett tecken
att det tysta dödsarbetet börjat. Då
nu Prospero lagt sitt hvitnade hufvud
till ro, skall den andevärld han
framtrollat oförgänglig lefva på jorden ofvan
honom, frigjord från honom. På hundra
ställen i världen förnya de blödande
viljorna i hans dramer hvar kväll sin
kamp, såsom Valhalls einherjar hvar dag
ånyo mätte sina krafter på gudaslätten.
Mer än något annat har Ibsens verk
visat diktningens oerhörda makt öfver
själarna. Ty säga hvad man vill, till
slut är det efter idéerna vi forma oss,
och de suga oss till sig långt starkare
än månen suger hafvet. Hans människor
äro mer kända och mäktiga än någon
kroppsligt lefvande bunden vid rum och
tid och den mark hennes fot trampar kan
bli det. De ha ej blott tjusat eller skrämt
oss, vi ha ej blott älskat dem, lett åt
dem eller sörjt med dem. De ha till
och med format människoöden, släckt
hopp och gifvit löften och drifvit
samhälle och individer till själfrannsakan.
Trots nämligen hans figurer blott synas
tala och strida med hvarandra och
uppgöra sina egna lifsaffärer, förnämt slutna
inom konstens ring, voro hans
skådespel ändock på något sätt
utomordentligt utmanande och agressiva mot alla
samveten. Man måste taga parti. Jag
vet ingen diktning som så oförlikneligt
gjort konst och moral till ett. Ibsen
deklamerar aldrig, men inför hans
människor, söm äga all känslans hänsyns
lösa ärlighet och äro så tyngda af allvar
och undran, hur de rätt skola lefva eller
borde lefvat lifvet, tvingas vi att föra
handen öfver pannan, det faller öfver
oss en lång och vaknande eftertanke:
det var något vi glömt eller borde ha
gjort . . .
Hvart Ibsens drama har satt tusen
hjärnor i rörelse, lidelsefulla och skarpa
stämmor för och emot ha höjts rundt
om i världen, och somliga — som »Et
dukkehjem» och »Gengangere» — ha på
sin tid framkallat en hel litteratur och
parodier och fortsättningar. O, hur
mycket har ej redan blifvit tyst! Redan
multna tidningarna, broschyrerna,
böckerna, som stredo om honom,
vedersakarnas skara har dött undan, men
medan människornas hjärtan slitas, synas
gudarna beredvilligt skänkt den alltid
unga odödligheten åt hans gestalter —
åtminstone en stor del af flocken. Och
alla de nu män eller åldrande, som följde
med i den förflutna idéfejden, känna
dem väl som förtroget bekanta från sin
ungdoms svärmeri och strid.
Henrik Ibsen föddes den 20 mars
1828 i Skien, son af en förmögen
köpman. Farfadern var dansk sjökapten,
och i hans stamträd rann både tyskt
och skotskt blod. Man har däraf velat
härleda å ena sidan det spekulativa och
djupsinniga i Ibsens tänkande öfver
människorna och deras plikter, å andra sidan
det puritanska och stränga i hans
fordringar och hans mörka hån öfver det
faktiska och dess halfhet. Här som
eljes bör man emellertid ej förlora ur
sikte, att vackra
ärftlighetskonstruktio-ner, när de förlora sig alltför fjärran i
det förgångnas dunkel, snarare tillhöra
den litteraturhistoriska metodens
stilblommor än de äro objektivt
vetenskapliga. Henrik Ibsens far var en
sällskaplig och liflig natur med en
slagfärdig, stundom bitande kvickhet, men
modern var mild, stilla, innesluten: hon
hade svårt att träda i omedelbar kontakt
med andra och hennes inbundenhet
stegrades med åren till skygghet. I Ibsens
tidigaste barndom tillhörde familjen
stadens aristokrati, och i det rymliga,
gästfria hemmet var det ofta middagssällska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
