Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Henrik Ibsen. Af John Landquist. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3i6
JOHN LANDQUIST.
alla lifvets känslor, vid våra önskningars
tomhet, insedd när de blifvit verklighet,
vid våra ömmaste och sårbaraste
förhoppningars död i den kyliga våren, och
när han är på en bal, ger han sig icke
hän åt dess glömskas lätta fjärilsstämning
och dess verklighetsflykt. Han tänker
kanske i stället öfver, ur hvilka olika världar
hvar och en af dessa människor komma,
hur litet de veta om hvarandra, hur de
röra sig utom hvarandras cirklar, han
anar deras hjärtans hemliga kval och
tyngd under det beredvilliga löjets mask.
Men det var också en begränsning det
hos Ibsen: i någon mån saknade han
alltid — och mest som ung — den
gudomliga sorglösa tanklösheten, den
visa munterhet, de mjuka öfvergångar,
som försona. Han var icke blott
puritanen, som hade att öfvervinna Brands
orimliga egenrättfärdiga
konsekvensmakeri, han gömde äfven något af mörkrets
kärlek till sig själf och böjelsen för det
ohjälpliga, det oförsonade och hemska.
Viljorna hos hans människor äro ofta
stelnade och tillspetsade som bergstinnar
i ödslig storslagenhet. Tragiken kännes
i lifvet sällan så starkt som i hans
pjeser, det är mildare och skonsammare,
och äfven undergången faller där öfver
oss som skymningen — sakta,
omärkligt och mjukt.
Den enda verkligt betydande
diktar-skapelsen från Grimstadsperioden är
dramat Catilina. Fint säger Brandes, att
vill man komma på spåren någons
hemlighet skall man iakttaga honom i ett
obevakadt ögonblick, den fångne väcker
man ur sömnen till ett förhör, ty han
förråder sig lättast, då han vaknar, och
på samma sätt griper en
diktarindividua-litet, just då den vaknar, efter ett ämne,
en personlighet, i hvilken den själf
kommer till uttryck. Bakom Ciceros
vredgade och på samma gång glättade
deklamationer hade för Ibsens ögon rest sig
en annan Catilina med ädlare drag än
den verklige. Han beundrade i honom
upprorsmannen mot samhället och ville
i honom se den enda indignerade och
förtviflade karaktären midt i en slapp,
korrumperad och idélös omgifning, och
om han också gick under, därför att
han själf var anstucken af dess fördärf,
hade han likväl höjt revoltens fana
blott af hänförelse för förfädrens enkla
storhet. Vasenius häfdar, att Ibsens
intuition äfven skulle vara den historiskt
riktiga. Det är nu knappast att
förmoda, vi tro ej längre på ädla röfvare,
och i synnerhet är det draget puerilt
hos Ibsen, att han låter Catilina med
den mjällaste ynglings ruelse tala om
sina låga utsväfningar, som ej
tillfyllest-göra »hjertets trang». Så talar i oskuld
en ung man från en norsk småstad med
röda och grå trähus och silltunnor och
bräder på lastningsplatsen, men icke Romas
Catilina med sin bleka hy, sina
metalliska, beslöjade ögon, sitt brutala, vilda,
tappra sinne, han hvars hänsynslösa styrka
bar hans hårdhet oskadd hän öfver allt,
som hos hvar och en annan blöter upp
beräkningen och viljan.
Ibsen hade vid denna tid två vänner,
som han invigde i sitt skaldskaps
hemlighet. De fattades genast af entusiasm,
den ene skref minutiöst slut hans
manuskript af »Catilina», och den andre,
studenten Ole Schulerud, for med
högtflygande förhoppningar in till Kristiania
därmed. Det skulle naturligtvis genast
antagas af teatern, och man fantiserade
om de fabelaktiga honorar de förtjusta
bokförläggarna skulle vilja erlägga; enda
svårigheten vore att finna den
högstbjudande. Hur saken sedan aflopp,
behöfver väl icke omnämnas. Ibsen fick
till slut trycka skriften på eget förlag,
och Schulerud bestod med ungdomlig
oegennytta omkostnaderna.
Vid samma tid — 1850 — kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
