- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtonde årgången. 1906 /
317

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Henrik Ibsen. Af John Landquist. Med 11 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HENRIK IBSEN. 317

Ibsen själf till Kristiania och aflade sitt
artium. Till studium därpå hade han
användt nattens timmar på sitt apotek
i Grimstad. Då han själf var utan medel,
fick han i Kristiania bo samman med
Schulerud. De båda vännerna voro en
tid så fattiga, att de icke kunde bestå sig
middag, men för att det icke skulle
märkas, där de bodde, gingo de ända ut
vid den sedvanliga middagstiden och
kommo sen tillbaka och doppade bröd
i kaffe. Ibsen kom också i beröring
med radikala studenter, som först satte
i gång arbetarrörelsen i Norge, och han
skref själf i Arbejderforeningens blad. I
öfrigt gjorde han litterära bekantskaper:
ironikern Vinje, som tviflade på alla idéer,
därför icke gaf sig helt åt någon — likväl
hamnade han som fanatisk målsträfvare
— och som delvis stått modell till Per
Gynt; vidare den unge lärde
Botten-Hansen, som bl. a. lärde Ibsen att älska
Holberg. Tillsammans med dem utgaf
han ett litet oppositionellt och uddigt
veckoblad efter förebild af Goldschmidts
»Korsaren ». Ibsen skref också under
denna tid ett enaktsdrama, »Kæmpehöjen» ;
Oehlenschlägers inflytande förråder sig
däri, och det räcker icke alis upp till
»Catilinas» kraft. Det bidrog
emellertid att fästa uppmärksamheten på
honom, och 1851 blef han anställd som
»teaterdigter» vid Bergens nya teater.

Under sin Bergensertid skref Ibsen en
rad fornnordiska skådespel. Orsaken till
detta ämnesval låg hufvudsakligen i
tidsandan. Den folkdiktning Asbjörnsen och
Moe framdragit hade uppammat
hänförelsen för det nationella, ända till
folkdräkterna bondlekarna och bondmålet. »Det
var den norska naturen målarna skulle
måla, norska folkmelodier musikerna
skulle variera och det norska folket i
nutid och forntid diktarna skulle skildra»
(Jæger). Ur studiet af norska folkvisor,
men mest dock — antyder Ibsen — ur

egna upplefvelser sprang »Gildet på
Sol-haug» upp. Det är sommarns himmel
och gyllne luft öfver detta stycke, och
den tragikens mörka, hotande spjutudd,
som flera gånger sticker fram,
afvär-jer diktaren med varsam hand. Den
stämning Ibsen eljes i sin produktion
saknar, nämligen den af likt
sommarskyar viljefritt glidande och öfvergifven
ungdomslycka, finnes i detta stycke t. ex.
hos den vackra flickgestalten Signe.
Hennes lifs morgonlysande och fågellätta
samvetsfrid har än ej störts af lidelsens
oro, och ännu har hon aldrig mållöst och
utan ankarfäste vräkts kring på de stridiga
begärens strandlösa haf. Hon är för
oberörd och barnsligt glad för att redan
tänka på någon friare. Senare spirar
emellertid erotiken hos henne, och det
blir här som så ofta eljes hos Ibsen två
kvinnor som kämpa om en man: den
ena, Margit, lidelsefull och upprifven, som
en valkyria djärf till dåd, gällde de ock
lifvet — vi möta den typen mer
storartadt koncipierad i Hjördis, och äfven
Hedda Gabler har drag af den, »en
sköldmö i korsett» —; den andra åter,
Signe, har nu blifvit blott kärlek,
hängifvenhet, ödmjuk ömhet för mannen —
det är Agnes, Fru Elvsted, Bolette.

»Gildet på Solhaug» är byggdt med
stor dramatisk säkerhet och inre
konsekvens, och hvar ny fas i handlingen är
väl förberedd och begrundad. Vi märka
redan här Ibsens fulländade, in i det
minsta beräknade teaterteknik, som löser
ett drama elegant som ett matematiskt
problem. Den lärde sig Ibsen under
studiet af det hundratal af pjeser, som han
såsom Bergens och därefter — från 1857
— som Kristianias teaterinstruktör måste
sätta i scen. I synnerhet hafva de
franska, Scribes, Dumas riis’ och Augiers,
lärt honom åtskilligt. Hvad innehållet
åter beträffar, har han föga eller intet
haft att hämta af dem och icke af andra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0349.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free