Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Henrik Ibsen. Af John Landquist. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
JOHN LANDQUIST.
(Breve I 213.) Annorlunda var det
emellertid utom hemmet. Isynnerhet tog sig
en professor illa vid, och när Ibsen nu
sökte resestipendium, förklarade han, att
den man, som kunnat skrifva
»Kærlighedens komedie», bättre förtjänte prygel än
pengar.
Snart därefter (1863) hade Ibsen ett
nytt drama färdigt, »Kongsemnerne»,
som han skrifvit ner på sex veckor. Detta
skådespel, som själft är fylldt af en
kunglig kraft och berömdt för många
djupsinniga och storslagna repliker, har alltid
hört till Ibsens populäraste. Säkert har
han lånat några drag från den unge
segerstrålande diktarfursten Björnson vid
karaktäristiken af kung Håkon, lyckans
blonde gunstling, som alltid har rätten
på sin sida, alltid är beslutsam och
handlingsviss och för hvilken alla hinder trolskt
brista, blott han vidrör dem med handen.
Nekas kan dock ej, att denna högresta
gestalt med sitt enformiga solsken öfver
sig är den mindre intressanta af de
två pretendenterna. Vi älska mer den
mörke och tankebundne Skule Jarl, för
hvilken den moraliska rätten är den
innersta normen för allt handlande — hur
typiskt för Ibsen själf, som i alla sina
dramer ställer upp just det problemet,
hvad det rätta handlandet är. Skule Jarl
tviflar på sin egen rätt, känner sig icke
som den mystiskt utkorade, därför
vacklar han och faller. Jag fruktar historien
nu skipat en annan dorn än dikten och
flyttat kronan öfver på en annans hufvud
än Håkons.
»Kongsemnerne» väckte ett sådant
bifall, att Ibsen nu fick ett stort
resestipendium af stortinget, och med Rom som
slutmål styrde han färden ut. Detta kände
han som en räddning, han var outhärdligt
trött på norrmännen, på kvalmet och
småsintheten hemma, på kritikens
försumpning, och utom Norges gränser
andades han för första gång på länge fritt
och lätt. Som Osvald i »Gengangere»
hade han känslan af att ha sluppit ut
ur ett skumt fängelse, där han aldrig sett
solen skina.
Men han kunde ej undfly de för honom
upprörande världshändelserna. Det var
just i Dybböldagarna, och af brefven till
Björnson och Magdalene Thoresen
framgår, i hvilken exciterad sinnesstämning
han då befann sig. Han kom till Berlin
just när den tyska hären höll sitt
segerintåg, och han såg pöbeln rida gränsle
på de danska lavetterna och spotta i
kanonerna. Vid denna syn trodde han
knappt han skulle behålla sitt förstånd.
Han kunde aldrig glömma, att svenskar
och norrmän i det afgörande ögonblicket
svikit sina fränder. Han hade kort förut
i dikten »En broder i nöd» riktat ett
upprop till det norska folket och frågat
om skandinavismens brodershälsningar
blott varit judaskyssar, och nu gisslade
han feghetens opportunistiska politik i
»Troens grund». Sina landsmän ansåg
han — i ett bref — icke ha mera med
sin forntid att göra »än de grekiska
piraterna från i dag med den släkt, som
seglade till Troja och blef hjälpt af
gudarna». Det var bära stora ord, men
föga vilja, och i »Brand» gaf han det
mest monumentala uttrycket för sin
indignation öfver ackordens ande, tidens
humana bleksotslif, den godmodiga
håll-ningslösheten, den slöa byråkratien med
sin söndagskristendom och ädla talesätt.
»Brand» skref han i afskild diktarro i
Ariccia sommaren 1865. Han kände
»ett korstågs jubel inom sig», som han
skrifver till Björnson (Breve I sid. 109).
»De månge uhyggelige begivenheder
hjemme bragte mig til at se ind i mig
selv og vort liv der og tænke over ting
som för havde ströget mig löselig forbi
og som jeg i ait fald ikke havde hävt
noget alvor for. — Herude er velsignet
fredeligt; ingen bekendtskaber, jeg læser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
