- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtonde årgången. 1906 /
326

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Henrik Ibsen. Af John Landquist. Med 11 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

326

JOHN LANDQUIST.

når de tviler på sandfærdigheden af hans
forsikring om at han har fået alle sine
ideer fra sin Kone» (Breve I 277). Han
hade icke trott på kvinnan som tänkande
individualitet. Hennes väsen var
kärleken, att vara intet själf men
förvandlas till värmen, lifsluften, alla välsignande
element för den man hon älskar. Men
just på grund af sin oegennytta och sin
ogrumlade rättskänsla visa sig kvinnorna
ofta vara bättre samhällets pelare än de
egoistiska männen ; samhället går under,
om privat intresse blir handlingarnas
be-stämningsgrund (Samfundets stötter, En
folke fjende). Och därifrån drefs han
konsekvent till att erkänna äfven
kvinnornas personliga rättigheter såsom per
sonliga vilje- och värdecentra.

Knappast lyckades emellertid Ibsen
öfvertyga oss om att Nora har vare sig
rättighet eller förmåga att bryta. Den
lilla okunniga, lekfulla, på sötsaker begifna
Nora, som aldrig haft andra meningar
än sin fars och sin mans — hvad har
hon för förutsättningar att någonsin
komma till klarhet med sig själf och med
de stora frågorna och bli en personlighet
för sig? Hur kan lärkfågeln, ekorren så
plötsligt skifta hamn och börja tala Ibsens
språk? Ja möjligen i ett för ögonblicket
upprördt tillstånd, då äfven den mest
illiterata får klara och begåfvade ord på
tungan, men så hastigt bryter man icke
med sitt förgångna, kunskapsfrukterna
skakar man icke ner så lätt som äpplena på
sina föräldrars små fruktträd, och
själf-uppfostrans väg är lång och fylld af
tvifvel, återfall och apostoliska förnekelser.
Inte åker man långt blott på det första
beslutets hetta. Nora måste med sitt
förgångna vara så värnlös, så fattig på
föreställningar, att Helmer, om han blott
varit en smula klyftigare och icke en
så flat pedant, hade bort kunna på egen
hand leda motivationsprocessen hos den
ljufva och lättrörliga kvinnosjälen. Ty

denna har visserligen en bleka,
sammanbitna läppars energi och obeveklighet i
det första lidelsefulla omvändelsebeslutet,
och hon skjuter vredgadt mannen ifrån
sig, men det är blott att sakta spela på
en annan sträng, taga upp en annan af
repertoarens stämningar. Belysningen
öfvergår, som på teatern, utan svårighet
i skäraste morgonrodnad, och Helmer
hade — om han ej gjort det förr —
kunnat få upplefva en scenförändring för
öppen ridå i kvinnans själslif. Noras
käcka beslut att öfverge hemmet är
snarare näpet än gripande. För öfrigt
— de människor, som under många
år haft ett gemensamt blodomlopp för
alla känslor, så att hvad den ena lidit
och gladts strax förnams på samma sätt
af den andre, de skiljas aldrig helt,
åtminstone ej för någon filosofis skull,
och de bli bleka som vid förblödning,
om de band, som äro tvinnade af nerver
och det gångna lifvets minnen, afklippas.
Det var heller icke att förmoda, att paret i
»Et dukkehjem» var färdigt med
hvarandra — flera bekymrade och välvilliga
författare skrefvo ju också »fortsättningar»
på dramat.

Då var »Gengangere» ojämförligt
farligare, mer obevekligt och skoningslöst
träffande i sitt angrepp. Fru Alving
hade som Nora en gång i sin ungdom
flytt — ehuru af måhända allvarsammare
anledning — men af pastor Manders i
den officiella moralens namn öfvertalats
att återvända. Dramat visar nu följderna
däraf. Hur allmänmänsklig än denna
tragedi är, liksom Ibsens öfriga — och
framför allt denna har ju intresserat
världen som ingen annan —, så är den dock
sammanvuxen med bestämda lokala
norska förhållanden. Den själens korruption
Ibsen här, som i sina andra senare dramer,
skildrar är speciellt typisk för den långt
borta liggande småstaden och för
människor som lefva afskildt. Kammarherre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0358.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free