Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Henrik Ibsen. Af John Landquist. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
JOHN LANDQUIST.
Irene har en gång stått modell för
professor Rubek till hans mest inspirerade
verk, men han har icke velat beröra henne,
icke öppna hennes själ, icke tillfredsställa
hennes ungdoms kärlekshunger. Ty han
trodde i sin vidskepelse, att konstverket
då skulle fördärfvas eller icke kunna
bringas färdigt, om han gaf sig själf bort.
Nu har Irene för den skull förfuskats och
förkrympt. Och äfven han har därför
mistat ansatsens lyriska elan, han
modellerar därefter blott realistiska porträtt med
fördold och elak karikatyr. Konstnären
har icke velat gifva lifvet något, och
lifvet har då icke heller gifvit honom
något. Han står å sin sida ensam och
döds-kyld. Så är det också riktigt, ty det är
visst, att vilja vi vinna kärlek, måste vi
också gifva kärlek — enkelt och
afsikts-löst generöst — utan att räkna, om vi
med fulla händer gripa djupt ur vår
uppgifts och vår berömmelses kapital. Men
när de döda vakna, brister hos Rubek
den frågan fram, om det ej varit bättre
att lefva ett människolif i solljus och
skönhet än att till sina dagars slut i en
fuktigt kall håla plåga sig med lerklumpar
och stenblock. Lägg märke till att
tragedien innerst är densamma som i John
Gabriel Borkman. Borkman hade för
maktens, härlighetens och de stora
människovänliga drömmarnas skull offrat Elia
Rentheim. Men Nemesis gaf honom ingen
vinst, och hjärtekylan hade blott
åstadkommit, att de tre, som hörde ihop, fröso
till döds. När Ibsen ännu var ung, drogo
hans hjältar såsom Falk ut med frejdig
tro på sin mission, de svängde sin hatt
till afsked, och försakelsen af lyckan, vare
sig gifven eller undfådd, var ej deras
lätta och starka själ för tung att bära.
Men när de till sist vände tillbaka efter
adel trohet mot sitt värf, efter väl utförda
storverk, som ryktet burit till världens
fyra horn, då biktade de i hemlighet för
den åldrande diktaren blott sin köld, sin
trötthet och sin skuld. Det är för dyrt
för själen att ha vänner, hade han i
ungdomen hviskat dem i örat. Den som
samlar sig i ensamheten, bygger det högsta
tornet. Men tornet, till hvilket han lade
sten på sten, tills händerna blefvo
skrumpna och darrande, föreföll den gamle i hans
missmod, då han blickade upp mot det,
något påminna om Babels. Med hvilken
oändlig sorgsenhet fyller oss ej Ibsens
sista ord! Efter att ha varit världens
samvete gjorde idéernas outtröttlige
tjänare till sist upp räkningen äfven med
sig själf. Så synes då ingen enda kunna
undgå förbrytelsen.
#
Ibsens senare dramer kallas vanligen
»symboliska», och särskildt ha tyskarna
öfvat sitt skarpsinne i att förklara hvad
den och den bilden och situationen i dem
betyder i sig själf. Men Ibsens skådespel
äro inga drömmar och ännu mindre tyska
professorer sinnrika som orientaliska
dröm-tydare. Som en skolgosse vädrar en snara
bak äfven den enklaste fråga, vädra de
emellertid allegorier bakom de
naturligaste konkreta framställningar. Så en
professor Litzmann, som i en för några år
sen utgifven bok, »Ibsens Dramen», med
det befängdaste allvar fiskar upp alla sin
skolvisdoms kategorier ur Ibsens verk;
han har tydligen trott dem vara en
idéernas nyckelroman och föresatt sig att
vara riktigt slug. När t. ex. byggmästar
Solness berättar, att det fanns en liten
spricka i skorstenen på hans gamla hus,
som brann ner, och att han icke lät laga
den utan i hemlighet Önskade att den
skulle förorsaka branden, menar
Litzmann att det betyder, att det moderna
tviflet hade angripit hans hustrus tro
(skorstenen är hennes tro) och att
Solness systematiskt undergräfde grunderna
för hennes världsåskådning. När Ibsen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
