Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Den hviskande stämman. Af Axel Kumlien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HVISKANDE STÄMMAN.
Af AXEL KUMLIEN.
Det smyger en ängsligt hviskande stämma,
som icke i dagssorlet helt vill fördränkas
och icke vill slockna och dö,
med krafter dem ingen är mäktig att
hämma,
som bryta sig fram, som brodden kan
tänkas
bryta sig fram ur ett frö.
Den stämman talar, den stämman når
såväl kring torgen, där folket går,
som in i vårt ensliga rum, där tysta
tankarnas trådar vi spinna och nysta,
medan tiden förrinner ur timmarnas sår.
Mäktig är tonen den äger.
Den fest vi firade gladt i vårt hus
gaf tankarna sol och vårt sinne ljus
och drömmarna lif på vårt läger,
men aldrig ljöd glammet så högt likväl,
att icke kvällvinden förde
en ängslande suck, och vi hörde
den stämman djupt i vår själ.
Hur ofta vi söka att dämma
vår oros hviskande stämma,
hon födes ånyo, när sömnen går
och viker bort från vår panna.
Vi brottas och kämpa, och likväl rår
den röst vi ville förbanna.
Och rösten hviskar och säger:
Hör klockornas tunga och dofva klämt,
hvars sånger hvarandra till möte stämt
i kör en gång vid vårt läger,
då hvart ord, som i nuet vi knappast
väga,
och hvarje vi slänga i vädret på skämt
är för sent till att jämkas och rätas,
då hvarje tanke vi äga
och hvarje gärning i smått som stort,
allt hvad vi felat och tanklöst gjort
skall läggas till hopa och mätas!
Väl ha vi ofta beräknande kallt
velat skapa själf våra öden
och menat att döden är döden
och slutet och änden på allt.
I dansen vi yrat; gigorna spelats;
vi söft oss och dränkt oss till ro,
men alltid innerst i hjärtat felats
en länk i vår famnande tro.
Så talar stämman, och stämman ryckt oss
väl mången gång i vår mantelfåll
och kallat och manat och hviskat ett:
håll!
när alltför höga korthus vi byggt oss.
Den stämman väl aldrig skall sluta
att hviska, hur än vi må sköta vårt värf,
hur än vi må glädjas och njuta,
hur än om natten, när ingen ser,
vi månde vårt fårade anlete ner
mot kudden i tårar luta.
Den stämman är vorden vårt väsens nerv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
