Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rembrandt. Af Carl Neumann. Auktoriserad öfversättning för Ord och Bild. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
CARL NEUMANN.
man ej kan säga detsamma om
Shakespeare och engelsmännen?
Den misstanken vill jag dock genast
förekomma, att här skulle vara tal om
att göra anspråk på Rembrandt och
Shakespeare från tysk sida. Vi få ej
vara alltför anspråksfulla. Sedan den
tid, då fru von Stael, som kände Paris,
Weimar och världen, fällde det yttrandet,
att jorden tillhörde fransmännen, vattnet
engelsmännen och luften tyskarna, har
mångt och mycket förändrat sig hos
oss, såväl som hos de andra nationerna.
Man kallar oss ej längre »tänkarnas
och diktarnas folk», och om det
fortgår på samma sätt, frågar man sig
kanske lika förundrad om femtio år,
genom hvilken ödets nyck Goethe, Schiller
och Kant kommo till världen i Tyskland,
som vi nyss med förundran vidrörde
frågan om Rembrandts och Shakespeares
förhållande till Tyskland och England.
Sanningen är den, att generationerna
blott äro som andedrag i nationernas
lif, och att ej ens ett sekel är tillfyllest
för att gifva uttryck åt en nation. Där
gå i djupet mäktiga underjordiska
strömmar, hvilkas brus längesedan
förstummats på ytan; man glömmer dem, tills
de en dag befrukta rötter, som man
trodde vara utdöda. — Rembrandt står
isolerad inom det sjuttonde seklet. —
Tänker man på Versailles eller på det
präktiga rådhuset i Amsterdam
(nuvarande slottet), på de raka linjerna, på
den regelbundna planen, på pompen och
ståten och det vackra skenet, så finner
man, att Rembrandt verkligen har föga
gemensamt med detta rika, sig själf
och andra bedragande officiella väsende.
Den kosmopolitiska renässans, som vid
denna tid härskar bland Europas furstar
och vid hofven, har han ingenting att
göra med. Han tyckes lefva som i en
klostercell, afsöndrad från den världsliga
världen, i dunklet af en egen värld.
Tanken på cellen för tillbaka till
medeltiden. Skymningen i medeltida kyrkor,
Faust och alkemien, anande själars och
klappande hjärtans mystik, munkcellen
med dess lidelse och kval och gryende
ljus — allt detta dyker upp med
namnet Rembrandt. Han är medeltid så
som Shakespeare är det, en medeltid
som de flesta icke känna. Likt en
ensamt kvarstående pelare af en instörtad
bro sammanbinder han oss med denna
stora tidsålder af mänsklig upplyftning.
Då vi väl en gång lärt oss fatta
renässansen sådan som den är — en reaktion
och ett helt och hållet fruktlöst
anlopp af förgången forntid, skola vi
med mera ifver söka oss fram till de
verkliga källorna för vårt etiska och
nationella lif, och då skall Rembrandt
blifva oss en allt mäktigare och säkrare
hållpunkt.
Det stoff, hvaraf naturen eljest i sitt
karga hvardagshumör skapar tvenne
eller flera begåfningar, har hon
sammanfattat i denne underbare konstnär. Med
poesins trollmakt och den rikaste
fantasi förenar han ett obevekligt, ja
nyktert verklighetssinne. Allt det som
medeltiden frambragte i följd efter
hvartannat, först framställningen af det
öfver-naturliga, overkliga och poetiska, och
därpå det femtonde seklets ända till
kärfhet stegrade uppriktighet, kroppslighet
och saklighet, återfinna vi samladt hos
Rembrandt. Häri ligger hans
beröringspunkt med nutiden och hans herravälde
öfver framtiden. Därföre är det af stor
vikt att lara känna Rembrandt. Men huru
kan detta ske?
Väl först och främst genom mästarens
etsningar. De förlora mindre än
målningarna i de moderna reproduktionerna.
Såväl ur ämnessynpunkt, i det de
omfatta porträtt, landskap, genre och
historia, som tekniskt gifva de en nästan
allsidig inblick i denna konsts väsende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
