Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lifsgryning. Ett fragment med epilog. Af Fredrik Vetterlund - Domaren. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38o
BO BERGMAN.
flyktig, ty af det du här haft kärt var så
mycket borta och annat ock förvandladt,
att . . . Det du nu såg, var, det visste
du, drömmens trollstad. På detta
ofantliga torg stodo husen, alla fyra raderna
i kvadraten, precis som förr, tigande,
liksom litet framåtlutade, gömmande ditt
och deras gemensamma lifs
hemlighet; och på södra sidan sträckte kyrkan
ett fantastiskt högt torns kopparspira
upp i den glansdruckna rymden. Men
att här ingen enda lefvande varelse fanns
mer än du, det var ju därför att alla de
hjärtan du här ägt voro fjärran eller
döda eller förvandlade.
Och du vandrade fram i ljushafvet,
och du kände, hur det oerhörda
solklotet gled genom världsrummet, och du
såg, hur ljuset däruppe öfver torget just
nu var liksom stelnadt i zenits allt öfver-
strömmande och smärtsamma höghet med
glans från empyrén själf.
Då slog klockan i kyrkto7^net tre slag
— tre ljudliga slag öfver torget och
staden och världen och upp i empyrén.
Och dessa slag voro det enda lefvande
som fanns, och deras malmrungande var
starkare än du någonsin hört.
Men hvad de sade dig var detta:
Från denna plats skall du ej mer vänta
dig nytt lif för din själ. Det lif, som
rör sig här nu och hädanefter, är icke
för dig. Den brokiga färdsel af
människor, som just i denna stund fyller
torg och gator, ser du icke; din syn är
bortvänd. Vi trenne klockslag från din
barndoms kyrka satte nu det märket i
din lefnad, att på denna plats står allt
för dig till evinnerliga tider så, som det
en gång var.
DO/AAREN.
Af BO BERG/AAN.
Det är sant, jag är till bästa
för min hjärnas nyck och skämt.
Det är dåligt skämt det mesta.
Jag hör steg i ryggen jämt.
Stannar jag, så stanna stegen,
går jag, börjar det att gå
som ett eko af min egen
gång, men lömskt och lätt på tå.
Om jag saktar farten för att
lura den som går på lur,
blir jag lurad själf och hör att
någon saktar i sin tur.
Och jag säger: Mycket ärad
att ha fått lakej så här.
När jag vänder mig förfärad,
är det ingen enda där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
