Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
383
slavisk ras. Den bulgariske majoren och
hans mustaschprydda maka spelades med
verve och naturlighet af herr Riego och
fru Fahlman. Slutligen lyckades herr
Byström af betjänten Nicola göra en verklig
typ, och särskildt hans krumbuktande sortie
gaf den åsyftade karaktären af själssmuts.
Jag inbillar mig att en turk skulle utropa,
då han såge Nicola: »Precis sådana äro
alla de kristna på Balkanhalfön.»
Emellertid var Shaws skådespel både
originellt och roande, om också något
spex-artadt, ej minst i sista akten. I byggnaden
påminnande om fransk teknik men till
innehållet i hög grad typiskt för sin författare
är Wildes Solfjädern kanske den
moderna engelska dramatikens mest betydande
alster. Naturligtvis voro spel och
uppsättning ej vidare imponerande på Vasateatern,
och den olycklige Oscar Wilde skulle nog
blifvit ända olyckligare, om han sett sina
fem verkliga ladies samt med tre lorder
lefva sitt high-life på Vasateaterns
blygsamma scen. Men var man ej bortskämd
med någon londonsk mönsterföreställning
af stycket, så konstaterade man med nöje,
att Iord Windemere, herr Lindlöf, men
äfven herrarna Svennberg, Nyblom och
Hedlund lyckades verka fullt hemmastadda i
sina frackar, och att herrar Lindlöf och
Hedlund dessutom kunnat göra sig till goda
engelska typer. Ytterst misslyckadt
återgafs societetsstämningen. Jag har alltid
tänkt mig de inre helveteskretsarna
befolkade med äldre anglosaxiska kokotter
och societetsdamer. Med tärda fågelansikten,
med pärlor och diamanter skramlande på
de magra halsarna skulle de fylla rymden
med sina isiga, omelodiska skratt. Lastens
demoniska karaktär tyckes begripas bättre
i England än i andra land. Wilde själf,
som i sitt lif och i sitt författarskap så ofta
försökt behandla den en bagatelle, är
tydligen alltid och öfverallt hypnotiserad af
dess iskalla, lockande blick.
En stor skådespelerska kunde i
hertiginnan af Berwicks roli fått in den blandning
af societetspjosk och societetsgemenhet, som
åsyftas af författaren. Äfven mrs Erlynne,
— demimondainen i ordets ursprungliga
mening, kämpande med alla medel för
att hålla sig socialt uppe, trots snedsprång
i alla riktningar, gafs tämligen matt och
färglöst af den eljest så förträffliga fru
Håkansson. Författarens grepp på rollen
tyckes vara något osäkert,- ehuru han
lyckligtvis ej förnedrade sig till någon banal
ångerscen, men en stor skådespelerskas
uppgift vore här att genom personliga
smådrag belysa och förklara figuren, nu blef
det hela osäkert, och röstklangen hade
något af konventionell melankoli — a la Duse
skulle man kunna säga. Wildes roligheter
förefalla, trots deras oftast goda kvalitet,
mera liksom infattade i dialogen än som
naturligt framsprungna ur sammanhanget.
Vackra, viktiga och kvicka saker har han
emellertid sagt många, och vid sidan af
Aubrey Beardsley bildar han i alla fall ett
åtminstone ur estetisk synpunkt välbehöfligt
komplement till det myckna fadda, tråkiga
och banala i nyengelsk litteratur och konst.
Mera hemmastadda kände sig säkert
Vasateaterns artister, då de i Spindelv
äfven af Thore Blanche tolkade
Stockholmarna, hvilkas kontinentala elegans
hufvudsakligen bestod i att de utbytt den
fäderneärfda punschen mot whisky och vatten:
» Greiff- nuv hine in in s volle Menschenleben !
Kin jeder lebls, ni c ht viden ist’ s bekannt,
Und wo i hr’ s packt, da ist es interessannt.r,
Men tonvikten ligger på »packt». Herr
Blanche är all tack vard för att han riktar
vår skelettmagra dramatik med skildringar
från det nu lefvande Stockholm, men ett
fastare grepp, ett säkrare utförande af hvad
den symboliska titeln innebar hade man
Önskat. Energien och den goda viljan äro
emellertid berömvärda. Affärer äro ofta
mycket krångliga saker, och fabrikör
Hammar — herr Bæckström tillhörde enligt
författarens mening »les coeurs simples»,
men gammalhederlig behöfver väl ända ej
vara alldeles det samma som idiot. Nu
förefaller det som skulle en liten skolflicka
med B i matematik kunnat varna den gamle
fabrikören för detta konstiga aktiebolag.
Herr Hedlund som medelklass-storskojare
och fröken Kumlin som ung flicka förtjäna
att framhållas.
Den ryska blandning af ursprunglig
brutalitet och en perversitet, som nästan
väl mycket jäktar efter nya originella laster
för att vara fullt organisk, finnes äfven i
Potapenkos pjäs Uppgörelse. En
anmärkningsvärdt hög litterär medelstandard måste
vara rådande i Ryssland, ty äfven då dii
minores öfversättas får man en känsla af
våldsam kraft och skärpa i observationen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
