Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384
CARL G. LAURIN.
Fot. Oscar Ellqvist.
PAULINE LINDSTEDT.
som ligger betydligt öfver den
tysk-engelskfranska medelproduktionen. Dessa ryssar
äro lyckligtvis mera rädda för banaliteten
än för allvaret. Victor Alexandrovitsch
Va-leschnikof — herr Hansson — är en
hedersman, som gift sig med den urartade Julia
Platonovana Sandalof — fru Lindberg. Hon
nekar att skiljas annat än mot en betydande
summa, så stor att mannen ej kan betala.
Julia har dock lämnat hemmet, och Victor
lefver där i samvetsäktenskap med den
hyggliga Ljumila — fru Deurell — och med
sin samvetssvärmor — fröken Klefberg.
Dessa tre äro hufvudsakligen dygdemönster
i nyskandinavisk stil, enligt den äldre
synpunkten skulle Viktor fått vänta lifvet ur
Julia och möjligen kunnat läsa korrektur
med Ljumila på sina afhandlingar. Men
utgången af pjäsen visade, att det kan bli
ej obetydligt trassel äfven med de nyare
och friare anordningarna, ty ej blott Julia
utan äfven hennes bröder Platon,
alkoholisten, och Rostislaf, morfinisten, oroade och
ansatte den hygglige Victor, och systern, den
impulsiva, äkta ryska typen Marjana, var
hemligt förälskad i honom. Pjäsen slutar med
att Victor, utom sig öfver hustruns
nedrigheter, skjuter henne; Marjana rycker till
sig pistolen och förklarar för de tillskyn-
dande, att hon utfört brottet. Fru
Lindberg lyckades förläna Julia en ganska stor
trovärdighet och var mycket till sin fördel.
Verkliga mönsterprestationer voro herrar
Palmes och Arehns bröderna Sandalof. Den
förre med drinkarens galghumor, den senare
det moraliska blötdjuret med ett skäl af
egoism och dryghet. Hela hans typ var
till den grad moskovitisk, att man ännu en
gång fick bekräftadt, att herr Arehn, ej
minst då det gäller maskeringen, är en
verklig begåfning. Herr Sachs spelade den
lögnaktige och varnartige pojken Sergej
med ett dolskt trots af mycket god verkan.
Stycket var utmärkt väl iscensatt;
träarkitekturen hade t. o. m. fått de karaktäristiska
ryska formerna. Slutpjäsen på detta program
utgjordes af ett danskt lustspel af Jakob
Knudsen. Det skildrade lifvet i en småstad
i Jylland och roade genom fröken Jilander
och i synnerhet genom fröken Lindstedts
slätkammade typ. Den senare hade här
på ett rent af otroligt sätt aflägsnat all sin
naturliga fägring och grace. Tyvärr kan
problemet ej inverteras, så att man af dylika
bondflickor kan på en half timme trolla fram
lika många fröken Lindstedtar. Af stor
verkan var hennes förmåga att ge relief
åt den redbarhet, som fanns hos lilla
Karolina Graugaard.
Molbechs Ambrosius tillkom 1877.
Om den danske lyrikern Ambrosius Stub,
som 1758 afled som ägare af en liten privat
skola i Ribe, hette det, som om så många
andra lyriker: »han gifte sig 1735*, men,
tillfogar minnestecknaren, »hans husliga lif
var af kort varaktighet och knappast
lyckligt». Drachmanns ord i »Jeg vil drage»
gälla nog om Ambrosius: »Hvad hurtigt
svinder det stærkest binder med alle minder
af sång og duft», och kanske fick Ambrosius
det bästa han kunde få af Abigael i de
par stämningsfulla ögonblicken under deras
gemensamma växtsamlande. Det ligger i
alla fall något tjusande öfver detta
skådespel, något ungdomligt romantiskt. Skaldens
entré och det melankoliska farvälet göra
sig genom den låt vara lättfunna
motsättningen synnerligen lyckligt. Åt allt det
lyriska och naiva, som fanns hos skalden,
ger herr Palme en god tolkning. Pjäsen
hör till dem, som man gärna ser om. I
någon af Daudets romaner beskrifves en
teaterföreställning. Slutomdömet blef: »Ça
repose». Detta kan också sägas om Am-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
