Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En världshistorisk trilogi. Af Nils Erdmann. Med 1 bild - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid kunde äga af natt- eller kvällstämning,
allt hvad den bjöd af vemod, af en i
gulnad marmor speglad himmels döende
solreflexer, knyter han samman med
kristianernas blodiga och brutala våldsdåd, det
bysantinska kejsardömets orgier, öster- och
västerlandets prakt.
All renässansens ur antikens hedniska
tempel återuppståndna lifsglädje med dess
barnsliga och jublande öfverdåd, cyniska
fräckhet, himlen stormande begär efter det
omöjliga sjuder och larmar, strålar och
bländar i måltider, fester och processioner,
i bataljer och kättarbål, i den häxsabbat
af med konstnärens skönaste drömmar
parade laster, som i ständigt kretslopp gjorde
af människans lif en väf i svart och rödt.
Allt slutligen hvad Ryssland, väckt ur
sin orientaliska sömn, kunde gömma af
barbarisk råhet och smuts, af infernalisk
grymhet och blodtörst, af på en gång
förvirrade och sublima religiösa stämningar
och visioner blandas med en knappt till
ytan nående europeisk kulturs fernissa under
Peters prygelregemente, skapande en vild,
en grotesk backanal, i jämförelse med
hvilken Valpurgisnatten, dess hädiska
gyckel och skräckscener stå där som en naiv
lek...
Men öfver massorna, öfver miljöns kaos
af rikens och individers öden, af idealens
blomstring och fall, nya och gamla
världsbilder, resa sig, hufvudet högre än allt folk,
de tre mäktiga personligheter, i hvilka så
att säga kvintessensen af hela detta
böljande vimmel, det bästa, det ädlaste och
starkaste, eller åtminstone det för tidens
innehåll mest representativa inkarnerat sig,
Julianus Apostata, Lionardo da Vinci och
Peter I — »den store».
Som alla, hvilka öfverskrida måttet af
en i tiden härskande kulturnivå, äro de på
en gång bundna af och långt framför
denna. Deras svaghet är, att då de spänna
sina vidt famnande vingar till flykt, dragas
de ned af hela den hos dem aldrig helt
besegrade föreställningskrets, som de med
tusen osynliga trådar i egenskap af
människor fjättras vid. Framtidens slöja lyfter
sig för deras fjärrskådande blick, men
samtidens misstro hejdar dem. Deras verk
blir mer eller mindre ofullgånget, en ruin,
ett fragment, som vittnar om, hvad de
drömt och velat, men icke mäktat. Och
själfva stå de som milstenar i vår andliga
odlings historia, som pioniärer, som
föregångsmän till alltjämt nya pioniärer.
Redan ur den synpunkten måste de
förefalla samtid och eftervärld som
uppenbarelser af Kristus och Antikrist. Tragiken
hos dem kunde uttryckas som en af deras
oförmåga att sammansmälta dessa två
principer i världsförloppet härskande evig
konflikt, som en af disharmonien mellan dem
född och närd svaghet, hvars antingen —
eller i de afgörande ögonblicken hotar att
dräpa deras kraft. Men hvad som för
deras samtid är Antikrist, blir för
eftervärlden Messias.
Det är nämligen så, att vi
nutidsmänniskor småningom växt ifrån de enkla, som
i ett block huggna gestalter, i hvilka
enbart godt eller enbart ondt forma
karaktären. Hur mycket mera känna vi
oss ej dragna till de af motsatser fyllda
naturer, i hvilkas komplicerade andar ondt
och godt kämpa utan att enas. Och hur
mycket större och rikare, fast på samma
gång äfven mänskligare, blir ej en hjälte,
hvars väsen speglar våra egna förfinade och
fördjupade men eviga tvifvel och drömmar,
hela den rikedom på skuggor och dagrar,
mjuka nyanser och skiftningar, som bilda
den psykologiska mångfalden i en
nutidsmänniskas själ.
Denna af striderna mellan hedendom och
kristendom framkallade inre brytning gör dem
så intressanta för oss. Och just detta är hvad
som skiljer dem från de till hela sitt känslo-
och tankelif hedniska eller kristna
hjältetyper, som aldrig tveka eller tvifla.
Villkoret för den mänskliga naturens styrka
är en bergfast kolartro — sak samma om
det är tron på en poets eller filosofs dröm.
Hvad är t. ex. Hellas, det Hellas, som
Julianus älskar, annat? »Tro kan man
endast på det, som icke är, men kommer att
blifva», säger Maximos. Tron är en
nödvändig stimulus, »människan behöfver
hänryckas. För den, som tror, är en
gatunymf verkligen Afrodite och ett fisknät
himmelen.»
Men en dylik tro är helt enkelt
omöjlig utan ett strängt fasthållande vid det
ena eller andra idealet. Båda äro eviga
och nödvändiga, och därför äfven likställda,
men ett af de två måste väljas, antingen
Kristus, korsbäraren, martyren i öknen,
offerlammet, eller en i marmor mejslad
gud, härskaren utan ömkan och ånger, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
