- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtonde årgången. 1906 /
397

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En världshistorisk trilogi. Af Nils Erdmann. Med 1 bild - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

starke, den sköne, den obeveklige, som i
stället för att ödmjukt böja sig, försakande
afstå världen, betvingar och njuter den helt.

För Meresjkovski koncentrerar sig
utvecklingens mål i en sammangjutning af
dessa typer till en ny, ännu ej skådad
enhet, det tredje rikets, framtidens
öfvermänniska med titanens och galiléns drag. »Han
skall uppenbara sig», heter det, »likt en
blixt ur molnen, dödsbringande och
alltupplysande. Han skall vara fruktansvärd
och utan fruktan. I honom skall det onda
mänga sig med det goda, ödmjukheten
med stoltheten, likasom ljus och mörker
äro mängda med hvarandra i
morgongryningen. Och människorna skola välsigna
honom icke blott för hans barmhärtighet,
utan ock för hans skoningslöshet, — ty
den skall vara af öfvermänsklig skönhet
och kraft.» Men, säger framtidens utvalde,
innan jag kommer, skola många sådana
som du, Julianus, förgås. »Sena
generationer skola i dig skönja mig, i din
förtviflan mitt hopp och genom din smälek
min storhet.»

Meresjkovskis världshistoriska
hjältetyper blifva därför aldrig afslutade. Hur de
än höja sig öfver andra, nå de ej upp till
den väntade, af hvars bild de med alla sina
öfvermänskliga egenskaper äro och blifva
fragment. Men af skaldens, Meresjkovskis
skönhetsträngtan och filosofens aning
formade fragment af den vise, konstnären och
härskaren.

Hvad han betonar är deras ensamhet.
Och hur väl, hur sant han antyder, att det
bästa, djupaste inom dem, den ädlaste
kärnan i deras väsen, är något för
omgifningen så främmande, att de »med
stumma läppar och outgrundligt anlete» skrida
genom samtid och eftervärld som ett aldrig
förklaradt mysterium.

De äro inga njutnings- och
intelligensaristokrater, men närma sig Nietzsches
öfvermänniska, hvars karaktäristik Vitalis
Norström ger, då han säger, att hon, den
skapande anden med det stora föraktet
och den stora kärleken, en gång skall
lämna ensamheten, »frigöra från alla
föregående ideal och från allt hvad därur
framvuxit: från den stora ledan, från viljan till
intet, från nihilismen».

För Norström blir hon ej kulturbarbaren,
utan, säger han, »middagens och den stora
afgörelsens klockslag, som åter gör viljan
fri och återger åt jorden dess mål och åt
människorna deras hopp». Hon synes med
andra ord likna eller vara Meresjkovskis
Antikrist, »som besegrar Gud och intet».

*     *
*



Och ända, hvilken skillnad mellan en
från början till undergång vigd,
sönderbruten natur, som Julianus Apostata, Cesar,
skalden och tänkaren på tronen, som vill
förena kväll och morgon, aftonrodnad och
soluppgång, en döende med en nyfödd tid,
men därför att han på en gång älskar både
antikens gudar och galilén — den senare
utan att veta det — sargar sig själf till
döds, och den spegelklara, öfver allt i
lifvet, skönt och fult, stort och smått, ondt
och godt, högt och lagt med forskarens
ifver grubblande, med en kärlek, gränslös
och osjälfvisk, hela tillvaron famnande ande
som Lionardo da Vinci, målaren,
härskarnaturen i konsten, hvilken söker den stora
stillheten, och hvars väg går från splittring
och kaos till enhet och harmoni — en
vis, som säger till konstnären: »Du måste
vara lik en spegel, som återger alla
föremål, alla rörelser, alla färger, men själf
förblir klar och oföränderlig». Och
hvilken klyfta mellan dessa och Peter!

Att döma af Meresjkovskis teckningar
af »den stora stillhetens män», af hans
djupa och fina inträngande i deras känslo-
och tankevärld, är det nog snarare åt deras
håll, åt kontemplation än åt handlingskraft,
som hans eget väsen pekar. Hur gärna,
hur innerligt försjunker han ej i de
religiösa svärmarnes visioner, i deras af öknens
stillhet och af ett lif, fjärran från
människor, födda och närda syner. Och hur
naturligt är det ej, att just emedan han
själf fått i arf dessa svärmares lynne, blir
hans teckning af Juliani och dennes lärares
af mystik fyllda drömmar, hans galleri af
gammalryska sekter med deras
töckenmättade världsförklaring präglade af förstående
sympati, af en sällsam förmåga att i alla,
äfven deras skrämmande förirringar, se en
glimt af det eviga, det gudaborna, af
Kristus och Antikrist.

Man kan spörja, hvarför Meresjkovski,
när det gällde att i en stor människa
personifiera renässansen, valde just Lionardo,
hvarför hans blick ej fallit t. ex. på Michel
Angelo. Och han svarar själf genom Mona

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0433.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free