Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En världshistorisk trilogi. Af Nils Erdmann. Med 1 bild - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
starke, den sköne, den obeveklige, som i
stället för att ödmjukt böja sig, försakande
afstå världen, betvingar och njuter den helt.
För Meresjkovski koncentrerar sig
utvecklingens mål i en sammangjutning af
dessa typer till en ny, ännu ej skådad
enhet, det tredje rikets, framtidens
öfvermänniska med titanens och galiléns drag. »Han
skall uppenbara sig», heter det, »likt en
blixt ur molnen, dödsbringande och
alltupplysande. Han skall vara fruktansvärd
och utan fruktan. I honom skall det onda
mänga sig med det goda, ödmjukheten
med stoltheten, likasom ljus och mörker
äro mängda med hvarandra i
morgongryningen. Och människorna skola välsigna
honom icke blott för hans barmhärtighet,
utan ock för hans skoningslöshet, — ty
den skall vara af öfvermänsklig skönhet
och kraft.» Men, säger framtidens utvalde,
innan jag kommer, skola många sådana
som du, Julianus, förgås. »Sena
generationer skola i dig skönja mig, i din
förtviflan mitt hopp och genom din smälek
min storhet.»
Meresjkovskis världshistoriska
hjältetyper blifva därför aldrig afslutade. Hur de
än höja sig öfver andra, nå de ej upp till
den väntade, af hvars bild de med alla sina
öfvermänskliga egenskaper äro och blifva
fragment. Men af skaldens, Meresjkovskis
skönhetsträngtan och filosofens aning
formade fragment af den vise, konstnären och
härskaren.
Hvad han betonar är deras ensamhet.
Och hur väl, hur sant han antyder, att det
bästa, djupaste inom dem, den ädlaste
kärnan i deras väsen, är något för
omgifningen så främmande, att de »med
stumma läppar och outgrundligt anlete» skrida
genom samtid och eftervärld som ett aldrig
förklaradt mysterium.
De äro inga njutnings- och
intelligensaristokrater, men närma sig Nietzsches
öfvermänniska, hvars karaktäristik Vitalis
Norström ger, då han säger, att hon, den
skapande anden med det stora föraktet
och den stora kärleken, en gång skall
lämna ensamheten, »frigöra från alla
föregående ideal och från allt hvad därur
framvuxit: från den stora ledan, från viljan till
intet, från nihilismen».
För Norström blir hon ej kulturbarbaren,
utan, säger han, »middagens och den stora
afgörelsens klockslag, som åter gör viljan
fri och återger åt jorden dess mål och åt
människorna deras hopp». Hon synes med
andra ord likna eller vara Meresjkovskis
Antikrist, »som besegrar Gud och intet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
