- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtonde årgången. 1906 /
398

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En världshistorisk trilogi. Af Nils Erdmann. Med 1 bild - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Lisa. Gud lofvade profeten Elia, att han
skulle få se Herren. Ett oväder splittrade
bergen, och det blef eld och jordskalf.
Men Herren kom i en sakta susning.
»Måhända», fortsätter Mona Lisa, »är
mäster Buonarotti stark som vädret, som
splittrar berg och krossar klippor och går
före Herren. Men den stillhet, hvari
Herren var, den finnes inte hos honom.»
Därför är Lionardo starkare, »som stillheten
är starkare än stormen».

Icke under att Lionardo är den
förnämaste af trilogiens öfvermänniskor,
hvartill naturligen äfven bidrager, att han är
den mest moderne, den som i sig
innesluter hvad 1900-talets västerländingar bäst
kunna känna och förstå.

Helt annat blir förhållandet med en för
hela vår uppfattning och föreställningskrets
så främmande typ som Peter. Men han
är Rysslands — och Meresjkovskis tsar!

Det kan synas som en barock, en
förflugen idé att i en trilogi, hvars kärna är
skildringen af ett världsförlopp med dess
gåtor, af en konflikt mellan hedendom och
kristendom, antik och modern åskådning
och af dessa kontrasters förening i en ny
människa, en ny värld, ett nytt tredje rike,
inlägga Peter den stores Ryssland som icke
allenast slut-, men tyngdpunkt. Och likväl
har Meresjkovski gjort det.

För att begripa diktarens tankegång
måste man kanske själf tillhöra den ännu
i mycket gåtfulla, okända och opröfvade
nation, från hvilken han leder sina anor.
Det är ju ett hos Rysslands författare så
godt som gemensamt drag, att hur
pessimistisk deras syn än är på folket, styrelsen,
det hela, blifva de genast, när det är
fråga om fosterlandets framtid, optimister
med en skrytsamt jublande chauvinism.

Dostojevskis ord till parisarna: »Ni gå
icke ens upp mot den sämsta af våra
musjiker», äro i sin öfverdrift
betecknande. Såväl han som Tolstoi och äfven den
annars om ryssens karaktär och Rysslands
öde så djupt misströstande Turgénjef tro
på en sen vår. Och hvad Meresjkovski
beträffar, säger han i sin bok om Tolstoi
och Dostojevski, detta i mycket och
särskildt i rysk psykologi orienterande verk,
att Rysslands storhet ligger i dess mission
att en gång frälsa världen.

Hur knyter han nu samman Lionardo
och Peter, Italien och St. Petersburg? En
af Lionardos åtminstone i romanen mest
intensiva funderingar är hans grubbel öfver
flygmaskinsproblemet, hvilket, som
Meresjkovski framställer det, växer till ett
problem om att gifva vingar åt en
evighetstrånande mänsklighet.

Lionardo söker det i sin konst. Han
söker det i sin bild af Johannes
förelöparen, hvilken dock snarare är symbolen af
hans ofta betonade sammanhang mellan
det antika och moderna, hedendomens
gudar och Kristus, i det att den visar oss
Dionysos, en härlig yngling med
lädergördel i stället för sin fläckiga
panterhud och ett kors i stället för
tyrsosstaf.

Längre hinner ej konstnären, då några
ryssar anlända som sändebud till Frans I:s
hof i Amboise, underligt folk, som göra
en slät figur med sitt barbariska yttre och
uppträdande, men bära på alla i deras
hemlands sagor och legender gömda
visioner om Rysslands världsherradöme, om
tsaren som konungarnas konung och som
det tredje Roms öfverstepräst, som den
siste af ett ånyo restaureradt bysantinskt
kejsardömes Cesarer, och därmed äfven
enande hvad som söndrat en Juliani, en
Lionardos värld.

Öfver dessa i det okändas och
hemlighetsfullas dunkel insvepta främlingar sväfvar
hos Meresjkovski hela det gamla Rysslands
af apokalypsens aningar genomträngda
mystik. Och bland dem befinna sig ett par
helgonmålare, i hvilkas ikoner Lionardo
ser — eller rättare tror sig upptäcka —
hvad han själf fåfängt sökt. »Det
framskymtade här en dunkel aning om en ny
stor skönhet, det rådde här en mystisk
skymning, där den hellenska skönhetens
sista strålar smälte samman med de nya
strålarna af en ännu okänd morgon....
Han, som satt på tronen ofvan planeternas
sju sfärer, lofprisad af naturens alla röster,
var icke han den gudomliga mekanikens
första motor — Lionardos egen primo
motore.»

Här, bland de klumpiga och barnsliga
ikonerna, möter Lionardo, Johannes
förelöparen, icke som Backus och Kristus i en
konstnärlig, harmonisk enhet, utan som en ny,
blott anad, men städse af den efter
förlossning trånande anden väntad
öfvermänniska, om hvilken Juliani lärare, den vise
Maximos, siat. »Han hade två hufvuden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0434.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free