Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Epidemi. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428
HUGO ÖBERG.
var ingen fara för smitta. Jaså doktorn
hade åtagit sig att underrätta hennes
man, ja då blef det nog bra.
Så släpptes hon in genom det höga
spjälstaketet och visades till
observationen, en byggnad som låg för sig själf
på andra sidan en ny sandplan. Hon
gick öfver planen och kände att det
tittades på henne från fönstren i en större
byggnad på vänster hand. Hon tittade
igen och såg ett par sköterskor i
bottenvåningen och några barnansikten en
trappa upp. I andra våningen stod en
ung herre och smålog åt henne, så att
hon rodnade.
— Hvad är det där för en byggnad ?
frågade hon genast systern, som släppte
in henne på observationen. — Di tittar så!
— Det är difteriafdelningen! svarade
systern vänligt. — D. v. s. för tillfället,
vi byter om ibland, rättade hon sig.
— Nå, dit hoppas jag att jag
slipper komma, sade fru Vibeck nervöst.
— Jag har nog bära halsfluss. Hon
kastade en misstänksamt forskande blick
på sköterskan, som log:
— Ja, vi får se i morgon hvad det
är för något. Nu kommer doktorn om
en stund och tar profvet.
Så gick systern och lämnade henne
ensam i ett kält rum med oljestrukna
väggar, en gulmål ad järnsäng och ett
dito nattduksbord med tjock, isgrön
glasskifva. Vid fönstret ett bord med
stolar. Hon behöll kappan på, ty
hon hade börjat frysa igen, och det var
just inte varmt i rummet. Så försökte
hon sitta stilla på en stol och ordna
sina tankar, men det lyckades inte, hon
måste upp och gå på det ödsliga
golfvet. Nu brände febern till alldeles
intensivt, den ena iskaren efter den andra
ilade i korsryggen, och hufvudet värkte
förfärligt.
Tänk om det nu ända skulle vara
difteri, så hon blef liggande kvar här . . .
Och Birgit, som hon hade kysst, innan
hon gick hemifrån . . . Hon skulle
naturligtvis också få det, det var ju gifvet,
så klen som hon var efter den sista
lungkatarren . . . Hon gick nog aldrig igenom,
en sådan liten stackare. . . Och Harald
skulle väl också. . . Åhnej, herrar som
röker . . . Men tänk om Eskil ?. . . Han
rökte ju inte! Och han hade ju kysst
henne, den galningen, då i förrgår inne
på konditoriet! Som i morgon skulle
de ju ha träffats på kvällen vid Linnés
staty, han hade bedt att få ringa upp
henne på förmiddagen och bestämma
klockslaget . . .
Af och an, af och an.
Kvart efter kvart gick, allt
feberaktigare kände hon sig, och ingen doktor
kom. Hon blef otålig, hon var inte van
vid motgångar och obekvämheter. Hon,
som var omhuldad i sitt hem, fjäsad
ute i sällskapslifvet, som ännu aldrig
haft några egentliga obehag att dras med,
hon hade blifvit omhändertagen som ett
kolly af det mest triviala hvardagsöde
hon kunde tänka sig. Få difteri som
ett vanligt arbetarbarn!
Ja, hon hade alla skäl att beklaga
sig. Först ganska summariskt
expedierad af doktorn. Nå, han var då alltid
mera yrkesmänniska än kavaljer och en
träbock för resten. Sedan den där hesa
kusken, som med nätt nöd ville köra
henne. Så vaktmästarn häruppe med
sin inregistrerarton och sitt fåniga
förskott. Och denna mystiskt leende
sköterska, som utan vidare stängde in henne
i detta tomma rum med ett löst ord om
att doktorn snart skulle komma. Men
där kom ingen doktor, här hade hon
nu gått öfver en timme, utan att någon
tog minsta notis om henne. Det var
som om man glömt att hon fanns till! . . .
Hon stannade framför bordet vid
fönstret, hvilket hade matta rutor nedtill,
så att hon bära såg en bit gråhimmel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
