Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Epidemi. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EPIDEMI. 429
och den svarta kronan af en liten marig
tall, som blåsten då och då ristade.
Nej, det här skulle hon inte finna
sig i längre! Det var ju redan alldeles
skumt i rummet, man kunde väl ända
tända ljus åt henne! För ett ögonblick
kryare af förargelsen gick hon och letade
reda på ringklockan och tryckte en ilsket
lång signal.
En annan syster kom in och tände
på tillsägelse genast gasen med en
af-ledande förklaring att nu kom doktorn
strax.
Men det gjorde han inte nu heller,
utan hon fick vänta ännu en bra stund,
innan dörren gick upp och den förra
systern jämte en rätt sträf läkare i hvit
långrock och strutmössa trädde in. Nu
var den lilla frun så uttråkad och
feber-matt, att hon inte längre gitte fråga om
någonting, utan lät behandla sig som
ett litet barn.
Det blef samma process som uppe
hos husläkaren. Lampa, gapa, spatel
och titta i halsen. Så togs profvet med
platinaöglan, och sedan skref doktorn
på en liten tafla, som skulle sitta öfver
sänggafveln vid hennes hufvudgärd till
natten. Så gick doktorn.
Skulle hon ligga i det här rummet?
Nej då, de höllo just på att ställa i
ordning ett annat, trefligare åt henne. Det
hade kommit en väska och ett bref till
henne också, det var ifrån kamrer Vibeck,
och det fanns alltsammans inne i det
andra rummet, hon skulle genast få
komma in dit.
Hon lyste upp litet. Att Harald
kunde vara så rask i vändningarna, det
hade hon inte trott honom om!
Och för första gången på flera
månader kände hon sig varm om hjärtat
vid tanken på mannen. Om bära inte
det där med Eskil hade kommit . . .
Följande morgon vaknade fru Vibeck
och kände sig mycket bättre, fast det
var svårare att svälja än kvällen förut.
Men solen, som inte visat sig på en
veckas tid, sken strålande in i rummet,
och hon blef riktigt glad. Naturligtvis
var det bära halsfluss hon fått, inte hade
hon kunnat känna sig så pass annars!
Om hon bära hann hem, innan Eskil
ringde på i telefon? Annars kanske
Emma frågade hvem det var ifrån, och
så fick Harald veta det och började undra
... Ja, det var ett elände att bli sjuk
så här häftigt.
Vid tiotiden kom en läkare i hvit
kåpa och mössa in till henne med syster
i släptåg. Det var inte samma doktor
som kvällen förut, utan en yngre, som
såg bra ut och hade ett egendomligt
leende i sina mörka ögon. Han bugade
artigt och frågade muntert hur det stod till.
Joo då, hon var mycket bättre nu,
så det var väl inte difteri. Hade
doktorn sett på profvet, fick hon resa hem
i dag?
— Nej, det går inte, fru Vibeck,
sade den unge läkaren med ett
skälmaktigt löje. — Det går inte! Profvet
visade präktiga difteribaciller, så nu blir
det att stanna här en liten tid.
Och därvid blef det. Om en timme
var den unga frun installerad i ett soligt
rum uppe i den stora byggningen, där
man tittat så nyfiket, när hon kom från
vaktmästarn. Där fanns också en
gul-målad järnsäng och nattduksbord med
isgrön glasskifva, men också i ett horn
en stor lavoar med spegel öfver. Och
när hon tittade i spegeln, medan
upp-passerskan bäddade åt henne, så fann
hon, att hon såg förskräcklig ut med
hårtestar klibbande vid tinningarna,
kinderna gråröda och ögonen alldeles grumliga.
Hvad den där doktorn med mörka
ögonen måtte ha tyckt att jag var
förfärligt ful, var hennes första reflexion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
