Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Epidemi. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
HUGO OBERG.
Hennes andra gällde Eskil, hvad han
skulle ha tänkt, om han anat henne så
här. Sist kom hon att erinra sig
mannen. Nå, han var ju så van att se
henne både si och så.
— Kommer doktorn hit någon mer
gång i dag? vände hon sig till flickan
vid bäddningen.
— Klockan 12 kommer öfverläkarn
på ronden, svarade flickan entonigt och
hasade madrassen tillrätta på sängbotten.
— Och sen är det inget mer i dag?
—■ Klockan sex kommer assistenten.
— Hvem är det?
— Samma en som gör ronden på
mårrån.
Det var ju upplysande, eftersom
hon nu varit med om morgonronden
redan, men nog hade den där flickan
ett ganska tvärt sätt. Hon beslöt sig
för att inte utfråga henne vidare.
Om en stund låg hon nerbäddad, och
en syster kom in och tog ut hennes hatt
och kappa och kängor. Sedan kom en
älskvärd öfversköterska in och pratade
med henne en stund. Så blef hon
ensam och somnade.
Hon väcktes af ett knackande, och
på hennes yrvakna stig in! inträdde en
högtidlig procession, som skulle fått
henne i skratt, om hon inte just nu varit
ganska sjuk.
Först öfverläkaren, en reslig man,
som såg öfversteprästerligt
vördnadsbjudande ut i sin hvita sjukhusrock och
strutmössan. Sedan assistenten, den unge
doktorn med det skälmska löjet, också
han i ronduniformen. Så öfversköterskan
och sist en undersköterska, som med
stort allvar bar på en bricka med
skrif-utensilier. De båda läkarnas
kåpdräk-ter, systrarnas inrättningsklädningar och
spetskalotter, det tysta
uppmarscherandet i gåsrad, allt detta verkade i första
ögonblickets öfverraskning på hennes
feberheta medvetande som om hon där-
inne i det höga rummet med de kala
väggarna skulle förberedas till slutet
genom ett slags nattvardshandling i något
okändt, mystiskt bekännelsesamfund.
Men sedan öfverläkarn med gemytlig
glufF-gluff-ton i en handvändning förhört
henne om hur hon mådde, hvar hon
gått och fått difteri, om hon hade barn
och hvad hennes man var, återkom hon
strax till verkligheten och besvarade som
ett snällt barn alla dessa frågor,
skrattande i sitt inre åt den högtidliga, nästan
grubblande uppsyn, som den unge
assistenten visade nu i förmannens närvaro.
Och när öfverläkarn stack den eviga
spa-teln i munnen på henne för att titta i
svalget, hade hon återfått
sinnesnärvaron till den grad, att hon genast
observerade den äkta mannens släta guldring
på handen, som stödde hennes haka.
Hvilket efter slutad undersökning i
halsen föranledde henne att midt i ett
be-sväradt sväljande och kippande efter
andan kasta en oskyldig blick åt sidan för
att granska assistentens ringhand, där
denne just stod och lyssnade till
förmannens order om en insprutning af
serum åt den unga frun. Assistenten
hade också ring!
— Vi tar tyskt serum, 1500 enheter,
afgjorde öfverläkaren och gick efter ett
kort adjö, följd af den allvarsamma raden.
Fru Vibeck öfverlämnades åt sina
febersensationer och funderingar öfver
assistentens ring, om han var gift eller
bära förlofvad, om öfverläkaren hade
observerat hur vackra tänder hon hade,
om serumsprutan skulle göra ondt och
om Eskil hade telefonerat ännu. Genom
en idéassociation kom hon från Eskil
via sin man att undra öfver, om
vaktmästaren därnere fått de 75 kronorna
i förskott ännu. Att inte Harald hade
skrifvit i dag också, som han lofvat! Men
det kom väl sen . . . Just som hennes
kinder brände till vid en undran om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
