Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Epidemi. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434 HUGO OBERG.
mycket nervös, isynnerhet som det den
dagen icke kommit något bref från
mannen. Var han sjuk, eller hade Birgit
blifvit sjuk? Kanske de voro på väg
hit i den hemska epidemivagnen? Ah,
hon skulle inte få sofva en blund på
hela natten, så orolig var hon . . .
När städerskan tagit ut den orörda
kvällsvarden och släckt gasen, blef det
först riktigt olidligt. I rummet bredvid,
som var allmän sal för tillfället, skrek
ett litet barn oupphörligt. Äfven om hon
kunnat sofva, så hade det med detta
skrikande, som gaf eko i korridoren utanför,
varit alldeles omöjligt att få en blund.
Hon kastade sig af och an, minuterna
kröpo fram. Ett tag var hon uppe och
såg på klockan. Den visade half tio,
hon hade trott, att den var tolf, ett.
Plötsligt tyckte hon sig höra
vagnshjul skära i sanden nere på planen.
Nu kommer Harald och Birgit! tänkte
hon förfärad och reste sig i sängen. Men
så blef det alldeles tyst igen. Hon hade
väl misstagit sig.
Hon försökte slumra. Det gick en
liten stund, som föreföll som en evighet,
så for hon upp igen. Nu hörde hon
tramp i trapporna, ljud af mansröster,
ett slående i dörrar och ett barns
hjärt-slitande klagan.
Gud i himmelen, var det inte Birgits
röst?
Hon ringde genast, darrande i hela
kroppen. Den långa signalen gaf ett
skrällande eko i korridoren därute.
En mors ångest för sitt barn hade
hon egentligen aldrig känt förr på allvar.
Nu bad hon en mycket osammanhängande
och vild bön, hopfallen öfver täcket.
Dörren öppnades, och öfversköterskan
kom in.
— Hvad är det för ett väsen, fröken?
Jag hör ett litet barn, som skriker så?
— Det är en gosse, som kom nyss.
Han har strypsjuka, så doktorn håller på
att sätta kanyl på honom.
Den unga frun stönade till, det lät
som en lättnadens suck. Så återtog hon:
— Strypsjuka, som är så farligt! En
kanyl? Hur går det till, gör de hål i
strupen?
Sköterskan hade gått fram under
gaskupan och dragit på ljus med kedjan,
så att hon nu såg fru Vibecks upprörda
ansikte stirra på sig frän sängen.
— Hål på strupen? utbrast hon. Ånej,
de sticker ner ett silfverrör genom
strup-hufvet, så luften kan komma in. Först
hostar de upp det, men så blir de vana,
och sen kan de somna med det.
Den sjuka sjönk matt ned i bädden
igen, utan att fråga mera. Hon var
alldeles omskakad af dagens intryck.
Sådana lidanden det fanns i världen! Bära
nu på denna fläck af Stockholm, dit hon
händelsevis råkat komma. Detta var
icke teater och konserter, bjudningar och
flirt, icke Sturegatan och Eskil. Detta
var lifvet, det ohöljda, hemska, bittra
lifvet! Mörker och gåtor alltsammans!
Hon skulle velat gråta, men kunde
inte.
Syster gick fram till sängen och
stoppade om henne. — Nu ska fru Vibeck
inte oroa sig längre, utan försöka sofva.
Gonatt, fru Vibeck!
Så släckte hon gasen igen och gick
ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
