Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Antonio. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478 HILMA ANGERED STRANDBERG.
efter på krogen, inne hos Paolo, där
höllo karlarna till.
Antonios hjärta lättade, ty kvinnfolk
voro sig tämligen lika, hur öden och
lotter skiftade, men männen förmodades
handla efter omständigheterna och råd
och lägenhet, hvilka härvidlag borde
ställa sig gynnsamma. Fortfarande med
sina grytor hängande från krokarna af
härdade fingerknogar stultade han
flåsande uppåt den steniga backgatan till
vinstugan. Redan ett stycke ifrån hördes
tal och slag af knytnäfvar mot bord, och
när Antonio sköt upp den halföppna
dörren, stod pipröken ut tät, och bakom
lyste hvita tänder, och händer foro kring
upprördt. Bönderna sutto på bord och
bänkar och på spiselhärden som i en bred,
bekväm soffa och voro tydligen inne i ett
ämne, hvarom de hjärtligt enades. Då
Antonio aflassat sitt gods på ett ledigt
bord och ordnat det i en blänkande ring,
kom värdinnan, som var ägarinna till
största kastrullen, fram och snappade sin
skatt, nickade uppmuntrande och gjorde
rum för den på hyllan ofvan spiseln.
Därpå skänkte hon i en kvart vin. Antonio
följde ängsligt hennes rörelser, han
förstod, att ingenting annat fanns att göra
än vänta.
Han suckade, satte sig i en vrå och
knäppte händerna på magen. Af hjärtats
djup hoppades han på verkan af den
blänkande synen, som inte borde förfela
att slå an hemliga strängar. Hade man
präktiga kopparpannor, så hade man
väl också ett präktigt kök, med väldig
spisel, som de brukade härnere, och som
det alltid brann i, och någon som höll
allting nätt och snyggt, en präktig hustru,
kanske vackra barn, ack ja, som fingo
äta sig mätta och värmas vid brasan,
ack ja. Äfven småbönderna i Sarca voro
burgna mot folket inåt, allting dyrare
också, det vore därför att hoppas, att
soldo’n inte hade lika högt värde, åh
inte på långt när, ack nej. I alla fall
bekymmersamt att ingen låtsade om
hvarken honom eller sina egna
tillhörigheter — hvad kunde han göra? Pratet
gick hela tiden löst på usla förtjänster
och nedtryckta drufpriser — Antonio
började tycka att kopparglansen mattades
i den grå rökluften, ja rent af dog bort.
Det svartnade för hans ögon, han slog
i glaset och drack ur hela karaffinen på
en gång.
Det hände sällan, att Antonio fick
smaka vin, fast detta var sämre än
deras vin hemma, kanske sånt man bjöd
fattigt folk på förstås,’ det var i sin
ordning Men härinne kändes godt,
något likt om natten, när man vaknade
och rummet stod iskallt men täcket
värmde kroppen och man låg där, öfver
på säkra sidan liksom, och kände
dagens sorger och suckan flyta in i det
stora kalla, som för närvarande inte
kunde nå en. Litet lök och bröd var
allt hvad Antonio i morse förtärt, och det
erbjöd svårigheter att reda upp af
hvilken anledning hoppet småningom infann
sig, och hvarför olyckan tycktes honom
lik en främmande fogel, som en stund
oroligt flaxat och smällt med vingarna
mot väggar och tak men till sist hittat
gluggen och flugit sin kos. Dunlätta
moln ville lägga sig ljummande öfver
världen, han stred emot dem, men inte
på allvar, de voro mest behagliga. Och
ur dimman hörde han en hop ord, som
fingo en sällsamt klar och förlösande
klang:
— Storbönderna, uppköparna —
klingade det, kan man tänka sig större
nedrighet, här stiger arbetspriserna rundt
omkring i landet, och varan går upp i
hela Lombardiet, och håller man sig så
vid ett sundt och måttligt pris, trycker
de kanaljerna ända ned det, hälften får
man, hälften, de vet förstås att man inte
kan ge sig utom gränsen, för svinodlare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
