Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Antonio. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTONIO.
479
växer som svampar öfverallt, och tullen,
den tullen —
Nu hade Antonio funnit det:
silfver-klockan i tornet var det, den lilla, som
hängde bland de andra,
hvardagskloc-korna, tunga och kärfva, helt vanliga,
och som fader Giovanni någon stor
helgdag ringde med, dallrande och ljufligt,
tills ögonen på en föllo igen och man
såg för sig obekanta berg och dalar af
ett sådant ljus, att det kanske var
paradiset, hvem visste? Ingen hade sett
paradiset, och vår Herre är nådig och
syndares vän.
— Hvad ha de för grundsatser?
ringde klockan. Ha de några alis? En
stackars sate trampas ned för att han
ska bli liggande vackert still, där han
legat i århundraden.
Inte var det bära klangen, nej,
hvartenda ord blixtrade som kastrullerna gjort
i röda solen af fröjdefull mening.
Antonio var minsann inte den åsna, man
trodde, hej — Nu föll värdinnans
stämma in, Antonio mindes som i en dröm
att den förut låtit skrällande gall, nu
liknade den en välstämd flöjt.
— Di tänker inte pä, att vår Herre
kan träffa dem, han, när han vill, men
en vacker dag ska ni bönder sluta er
ihop om en sådan där nymodig press,
en press är väl inte hela världen? för
den käre Guden menar, att hvarenda
människa ska lefva som en människa,
märk det.
Antonio satt och vaggade med
kinder och mustascher hängande fuktiga
som af flott, de små ljusblå ögonen
hvälfde simmiga och sälla. Han hörde sig
skratta invärtes vildt och fritt, han var
förenad med dem alla härinne i ett kärt
och broderligt band, de voro hans goda
vänner, hans trogna grannar, han
önskade att han kunnat skratta högt men
hade glömt, hur det gick till — Hör
hur det sorlade af innerligt samförstånd:
— Ja Han som sitter däruppe kan
hjälpa de små och stjälpa de stora, som
jäklas.
Antonio reste sig. Han förekom sig
själf gjord af bära luft, något
märkvärdigt skulle ske nu, han var så viss
därom, att rösten slog klick af pur
öfvertygelse.
— Mina herrar, vänner, ädla män
och fruar — han famlade och drog i
sina trasor som för att visa fram dem —
jag tackar eder, jag tackar eder, det är
Antonio från Toblino, som talar, se om
ärmar på rocken kan man knappt tala,
han är allt för billig och använder bära
äkta tenn, hvarför jag nu ädla vänner
i min sällhet anhåller om en ringa
penning.
Och Antonio bredde ut armarna
darrande af glädje och vaggade fram och
lyfte som förut hvar kittel på fingret
och bar den rundt i salen. Hans
minne för kunders namn var kungligt, han
skulle kunnat räkna upp dem i sömnen,
och hvar man fick svara för sitt.
Bönderna skrattade åt den beskänkta
tosing-en, de kastade upp alla tio fingrarna
i vädret och ropade att det var
kvinnfolkens sak och i hvarje fall måste anstå,
det gick inte så kvickt att få mynt, och
den som var så välmående kunde nog
lefva en bra stund på hullet.
Med en besynnerligt omständlig
varsamhet lade Antonio ned hvar panna
bredvid dess ägare. Han försökte att
dra munnen till något som kunde gälla
för leende. Om han bära kunnat roa dem
litet, Jesus Maria att ingenting, ingenting
fanns i hufvudet. Det kändes tomt som
en ärtbalja. Han blef stående med
handen framsträckt, i verkligheten stirrande
slött. Några centesimi föllo i den. An
tonios lediga fingrar lade slantarna snabbt
isär — det var 30, och han skulle ha
50. Bonden stoppade afgörande
händerna i byxfickan. Den ena efter den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
