Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk lyrik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LYRIK.
Af FREDRIK BÖÖK.
I.
Daniel Fallström: / gyllenrödt. 1900—1902
Stockholm, C. & E. Gernandts förlagsaktiebolag.
––-: Hvita syrener. Dikter. 1903 —1905.
Stockholm, Albert Bonniers förlag.
Bertel Gripenberg: Gallergrinden. Dikter.
Helsingfors, Helios’ förlag.
Sigurd Agrell: Solitudo. Dikter. Stockholm,
Albert Bonniers forlag.
Gustaf Ullman: Capri/ol. En samling dikter.
Stockholm, Albert Bonniers förlag,
Axel Kumlien: Stigar och stråk. Dikter.
Stockholm, Wahlström & Widstrand.
Peter Norden: Jungfru Solsken. Dikter.
Stockholm, Albert Bonniers förlag.
A. Klinckowström: Örnsjötjuren. En jägardikt.
Stockholm, Albert Bonniers förlag.
^|AS IST da viel zu defmieren!
Leben-diges Gefiihl der Zustände und
Fähigkeites auszudriicken macht
den Poeten.» Så sammanfattade
Goethe en gång i ett samtal med
Eckermann sin mening om den lyriska poesien,
och det råder intet tvifvel om att icke de
enkla orden fängsla en väsentlig del af den
formelflyende sanningen. Gåfvan att känna
starkt, att lefva upp i ögonblicket med
oförbehållsam hängifvelse, det är hvad som
Goethe kallar »lebendiges Gefiihl der
Zustände» och som är poetens Aladdins skänk,
hvarförutan allt konstnärligt arbete, allt det
själfförvärfvade och tillägnade är lönlöst
bortkastadt.
Tag allt som är mitt och mitt kan bli
men lämna min yppersta gåfva
att kunna njuta och lofva
där en annan går kallt förbi!
säger den unge Heidenstam i glad visshet
om hvad som är geniets enda nödvändiga,
inspirationens friska källsprång, som dagens
hetta och tunga aldrig kan torka ut. Och
hur är icke t. ex. hos Victor Hugo den
lyriska talangen oskiljbart förbunden med
hans gränslöst intensiva uppgående i
stundens stämning, med hans lidelsefulla
omfattande af allt som lefver och röres och
hans därur härflytande sublimering af hvarje
enskildt moments betydelse. Det är
betecknande, att hvarje ögonblick för honom
var världshistoriskt; han upplefde mera än
någon af sina samtida, och hans odén öfver
historiska tilldragelser bilda en hjältesaga,
som de goda borgarna icke visste om att
de bevittnade.
Denna kraft att njuta och lofva har
äfven Daniel Fallström undfått, och det
är därför han är poet. Lättrördheten —
det är namnet på hans sånggudinna, som
icke hör till de stränga eller djupögda.
Hon fordrar icke de långa och tunga
timmarnas orofyllda kamp för att bevärdiga
skalden med sin gunst, ej heller kräfver
hon hänryckt och högtidlig altartjänst för
att röras till inspirationens eldkyss på
pannan, nej, hon är ett stundens barn, och hon
ger sig muntert och tanklöst hän till den
sångens farande sven, som med en ståtlig
gest eller en eldig blick tändt hennes
hjärta.
Det är därför nuet, det härliga
ögonblicket, som Fallström besjunger med
improvisatorens outsinbara flöde af rim och
ord; när hans ingifvelse är som bäst,
förmår han med osökt lätthet gripa de linjer,
som ge momentbilden dess karaktär, och
i hans rytmer kan blåsa en vind af alla
luftens och markens friska dofter. Med
hvilken säkerhet, som på ett japanskt
träsnitt, är ej en sommarnattsbild gifven i två
strofer som dessa:
Månen stiger, röd och rund,
öfver stilla vatten,
och som flor kring gröna sund
sjunker julinatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
