Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk lyrik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LYRIK. 491
Öfver taggig barrskogsrand
kvällens stjärna glimmar,
och i hennes silfverrand
andkulln ljudlöst simmar.
Nuets lättrörde skald är som sagdt
Daniel Fallström* han betonar det själf i
de vackra inledningsorden:
Sångarhjärta, härjadt, slitet,
det behöfs ända så litet,
litet frost på fönsterglasen,
några gröna strån i vasen,
och din dröm får åter vingar
ängen doftar, vågen klingar.
Det är en annan sak som Fallström
ofta tror sig vara, men som han icke är
— romantiker. Underliga
begreppsförbist-ring, som af det gamla vackra ordet
skapat ett slags heders- eller öknamn för det
enkla och borgerliga lättsinnet!
Romantiken kände också sinnesberusningen och
hängifvelsen åt nuet, men det var ett nu,
som stod bräddadt af lifvets djupaste
innebörd, ett nu, som i sig slöt den svindlande,
intuitiva sammanfattningen af tillvarons
grundkrafter och tendenser, det var det
filosofiskt fördjupade ögonblick, i hvilket
människan upplefver evigheten — för att
begagna dess eget metafysiska språk. Hur
långt från den romantiken till de
romantiska känslor, hvarmed kälkborgaren ger sig
till hafs en månskensnatt med en vacker
flicka — se dikten »Romantik». Nej, om
något är väl Fallström realist; gifves det
något mera realistiskt än hans
kvinnobeundran, med dess närgångna substantialitet?
Hans lyriska lättsinne är just den goda
borgerligheten/ som slår sig lös; hvad
under då, att Fallström är den lefhadsglada
och muntert tanklösa bourgeoisiens
favoritskald — poesin har hos honom trots all
svärmisk yra den handfasthet som tarfvas;
den är ett sentimentalt uttryck för den
oförställda glädjen med den sinnliga
hvar-dagstillvaron. Och så tror Fallström att
han hatar nutiden, att han inte är hemma
i den, precis som om inte poetens
vaga-bondfigur vore ett nödvändigt komplement
till den stadgade medelklassen. Alldeles
som denna finner han med älskvärd
naivitet romantiken i dess yppersta form i
Rostands klokt beräknade paradstycke — det
faktas ju med värja!
Men är alltså Fallström trots alla egna
protester tidens sannskyldiga
stockholmsbarn, så har han också den omständigheten
att tacka för sin ymnigt flödande ådra.
Endast den som oförbehållsamt hämtar
in-gifvelsen ur verkligheten omkring sig,
endast den som i sin diktning sätter till så
litet af det inre lifvets och reflexionens
begränsade privattillgångar som Fallström —
endast han kan i sin produktion, allt
mång-skrifveri till trots, bevara den afundsvärda
friskhet och outtömlighet, hvarom de båda
volymer, som omfatta åren 1900—1905,,
afge kraftiga vittnesbörd.
Från Fallströms lyrik till
Gripenbergs-är steget långt. Hos den ene
natursångarens hela Öppenhet och konstlöshet, det
normala känslolifvets nästan triviala
allmännelighet, hos den andre en medveten
konstfullhet, ett evigt behof af det utsökta,,
ovanliga och aldrig förr förnumna och en
därur härflytande förnäm fientlighet mot
»den stora jämnheten».
I den vackra inledningssonetten, som
gifvit boken dess titel, varierar Gripenberg
fint och fyndigt temat i Snoilskys Noli-me~
tangere-sonett.
En guldsmidd grind, som hejdar vandrarns färd,
sonetten är, men öfver muren hänger
en blomtyngd gren, och genom grinden tränger
ett fjärran sus ifrån en fjärran värld.
Det är en aristokratisk
konstuppfattning, som uttalas här och som alltså bör
kunna inspirera till utöfvandet af den
aristokratiska konstform sonetten är. Fritt och
ohämmadt kunna lifvets källsprång aldrig
rinna i en sonett; en väldig bikt om ett
människoödes hela stormande rikedom skulle
ofelbart spränga de bräckliga och sköra,
konstfullt slingrande rör, hvari
sonettskalden leder sin modererade ingifvelses
vattenkonst till sitt eget och publikens artistiskt
sakkunniga nöje. För den som tror, att
känslans styrka och den inre formens
orubbade helgjutenhet äro lyrikens djupaste kraf,
kan sonetten aldrig göra anspråk på någon
af de allra främsta platserna inom diktens
värld. Vattenfallets skönhet är en högre
än springbrunnens; och äfven den breda,
lugna, tankemättade lyriken, som ger de
sammanfattande och öfverblickande
lifsstäm-ningarna, flyter likt en stor och mäktig flod
mellan jämna och fasta stränder, utan att
dela upp sig i det deltaland af smidiga
vindlingar, som sonetten är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
