Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk lyrik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
FREDRIK BOOK.
Men den poet, som i sin dikt ej vill
oförbehållsamt ge sitt väsen, utan blott en
enstaka reflex af det lif, som är hans
innersta, som vill anordna ett kulisslandskap
med trolsk belysning för att låta ana den
värld, där han lefver, som låter sina tankar
leka maskerad, att de må gå ut förklädda
bland folket utan att röja mera än
mästaren vill — för honom är sonetten en
gifven och gifvande form. Lek och spel är
sonettens innersta väsen: en bekännelsedikt
i sonettens form är egentligen ett oting, ty
kongruensen mellan den fria och enkla
omedelbarheten och sonettschemats
fordringar kan aldrig uppnås annat än genom
•en sällsynt lyckträff.
Gripenbergs sonetter, som tillhöra de
.allra bästa på svenskt språk, äga allt som
oftast i glänsande form alla konstartens
företräden. Bakom gallergrindens konstrika
smide anar man de världar af odlad
skönhet, som skalden ej vill ge till pris, och
de otadliga stroferna röja stundom en glimt
af djup och vacker rörelse. Hur
utomordentligt gripande är icke den återhållna
smärtan i sonetten om den unge ädlingen,
som på återväg från orgien vid
fackelskenet ser vestalen stå i stolt och föraktfull
vrede på templets trappa.
Kanhända skälfde i mitt hjärtas grunder
en längtan bort till svala tempellunder
en halfkväfd suck, ett stygn af stilla ve.
Vestal, vestal, i tusen former brinner
det lif i människornas ådror rinner,
och ödet styr — hvad sker, det måste ske.
De bästa af Gripenbergs sonetter ha
denna blanka och fläckfria form och rymma
icke desto mindre ett vackert susande eko
af ett lifs stormar och vågsvall. Men i
alltför många af dem har aldrig ett
andedrag af verklighet rört sig; de ha en
formfulländad och glatt själlöshet, utan alla
perspektiv in öfver det organiskt lefvandes
oöfverskådbara och outtömliga ängder.
Rimmen och raderna stå där så klara och
distinkta, och man skönjer ingenting af det
lefvande, skiftande spel i och bakom
orden, som den äkta lyriken alltid förtrollar
med. Sonetterna om Cesare och Lucrezia
Borgia, de tre sonetterna om den gröna,
hvita och röda månen äro sådana alster
af en förfinad formtalang, som lämna en
alldeles oberörd. Det är en klang af tunna
bjällror i dessa vers, en bizarr musik, som
icke förmår väcka den flod af minnen,
associationer och drömmar, hvarmed man
lyss till den enklaste folkvisa.
Öfverhufvud har Gripenbergs vers, trots
all sin utsökta och koncisa utformning, icke
den melodiska och suggestiva rytm, som är
det hemlighetsfullaste och för teorien
svåråtkomligaste i lyriken. Den underbara
öfverensstämmelsen mellan yttre och inre form
har Gripenberg icke det finaste sinnet för,
och det är väl därför han med förkärlek
brukar det en gång för alla färdigbildade
sonettschemat. Det är också därför hans
dikter sakna den djupa, outsägbara
klärob-skyr, som rytmens och språkljudens
elementärt-musikaliska trollmakt kan förläna en
dikt, och som t. ex. hos Fröding kunde
förmälas med den högsta logiska klarhet.
Men det vore orätt att af Gripenberg
begära det han icke förmår gifva, när det
han verkligen skänker är så väl värdt att
taga vara på. Hans klara och
kontur-skarpa dikt med sin suveräna och
behärskade individualism utgör en värdefull
insats af alldeles själfständig art i den
svenskspråkiga lyriken. I »Gallergrinden» har
kommit till ett djärft och manligt patos,
som icke fanns i de båda tidigare
samlingarna. Dikten öfver Schaumans graf,
de stolta och medvetna hymnerna till den
svenska sången och det germanska blodet
i Finland ha ett rotfäst allvar och en stark
bröstton, som uppenbara, hvilken rik
utveckling skalden genomgått sedan sin debut.
Det är liksom i sonetterna en egen och
själfskapad ton i dessa dikter med deras
ridderliga hållning; i den sista afdelningen
förekomma däremot poem, som prisa någon
annan än mästaren: »Iselin» är t. ex. en
hel liten Karlfeldtsstudie.
Men i sin helhet häfdar Gripenbergs
diktsamling en plats som det
svenskspråkiga Finlands förnämsta tribut under de
senare åren till den skatt af lyrik, som är
gemensam för landen på ömse sidor om
Bottniska viken.
Sigurd Agrell inleder sin samling
»Solitudo» med fjorton sonetter. De
tillhöra en särskild riktning, den romantiska
sonetten, som icke vill verka med en
elegant och konstfull realism och icke utmyn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
