Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk lyrik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494 FREDRIK BOOK.
djup och oftast bitter upplefvelse. Allt
bottnar hos denne unge skald i lifvet själft,
han har icke lekt samman sina vers af
ringande rytmers välljud, ordet har icke
skapat världen för honom, såsom det gör
för så många formella talanger. Formen
kan hos Ullman vara tvungen, men den är
dock alltid form för ett själsligt innehåll,
som ibland träder fram i abstrakt,
namn-gifven och beskrifven nakenhet, i stället för
i diktens konkreta och formmättade
verklighet. Genom den sannfärdighet, som från
första raden till sista lyser mot en i
Ullmans dikter, får man ett intresse af
uppriktigaste slag för hans konst. Man gläder
sig åt att se, hur mycket mera utvecklad
i artistiskt afseende hans nya samling ter
sig i jämförelse med debutboken
»Västkust».
Hans naturskildrande dikter ha icke den
flykt och den lätta och klingande form,
som annars är . rätt vanlig i den yngre
svenska dikten. Byggda på intim
naturkännedom och fulla af lefvande detaljer,
äro de icke alltid sammansmälta till
enhetlig lyrisk form; den ofta osäkra och ojämna
rytmen förråder en brist på sammanfattande
och koncipierande kraft. Det kan komma
något mödosamt hopfördt och icke fullt
behärskadt i dessa dikter; verkligheterna
ha icke absorberats af skalden och
inför-lifvats i hans stämning med hela den
suveräna styrka, som osökt och som på lek
väljer ut det för konstverket väsentliga.
Men det finnes dock alltid en om också
osmält och i hård och oförmedlad
hvar-dagsdager hvilande verklighet i dessa
Ullmans vers, och där hans inspiration helt
bemäktigat sig stoffet får hans dikt en
kraftig och solid utmejsling, en poetisk
realitet, som är verkningsfull. Den
förtjusande dikten »Källsprång» är ett
exempel på den klara, stränga, man frestas
nästan säga sakliga form, som Ullmans
lyrik kan få.
Ur bergets gröna dunge
af stormböjd, fattig en och tall
fram öfver heden springer
ett klart och lekfullt källefall.
Det ringlar sig i svängar
i glans af sol på brusten is
hän mellan ljung och ängar
dit ut, där, bortom dunkel hed,
en strimma blånar fri och bred
af hafvet under morgonbris.
Som längtande mot djupets
oändlighet i brus och svall
den fram ur berget slungar
sitt lif af glitter och kristall.
Likt gossetrots och ungmösång
jag älskar dungens källefall,
som mellan is och tufvors tvång
ej tröttas eller rastar,
men som i solförblindadt språng
mot hafvets dunkla värld af strid,
omätligt djup och mäktigt vid,
sig fullt af jubel kastar.
Den nobla enkelheten, friheten från
alla sentimentala öfverord i denna och
liknande dikter hör till det starkaste och
mest sympatiska i Ullmans poetiska lynne,
och det ställer honom på ett rum för sig
i den yngsta svenska lyriken.
Men det är kanske dock icke
naturstämningarna som man framför allt fäster
sig vid i »Caprifol», utan de rent
psykologiska bekännardikter, som utgöra
samlingens ena hälft och som med det
personligas makt träda en nära. Det
ungdomsgrubbel och själfrannsakande, som
färgar dessa verser med sin melankoli,
utmärkes främst af frihet från allt hvad
gest och fras heter, af en på en gång stolt
och försynt ärlighet. Just i sin enkla och
osmyckade ton ha de en enhetlig och
själfständig stil. Man gripes ovillkorligen af
den intensiva och förtätade stämning, som
strömmar mot en i sådana dikter som
»Ödesfränder», »Utan ord»,
»Månskensvaka» ; det är som när man ur en rösts
darrande klang hör ut det gränslösa
allvar, som ge orden en djup och ny
betydelse. Och i dessa dikter formar sig
språket med en helt annan mjuk och smidig
trohet kring tankarna, det får en alldeles
egendomlig, stilla, man skulle vilja säga
kysk värdighet. — Anmärkningsvärd är i
några af dessa dikter dragningen åt det
episka, hvilken sammanhänger med
skaldens novellistiska talang, men som på ett
par ställen för honom i riktning mot
balladen. När man läser t. ex. »Kungsord»
och »Alltid» tänker man sig möjligheten
af en modern balladdiktning, som genom
upptagande af ett konkret stoff säkerligen
skulle kunna föra nya och kraftiga element
i den svenska lyrikens subjektivism. , Gustaf
Ullmans utveckling skulle kunna tänkas gå
i denna riktning; hans realistiska klarhet
och »hans sträfvan mot koncis och
innehållsrik enkelhet bilda värdefulla
förutsättningar. Den ordmusikaliska och exotiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
