Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk lyrik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LYRIK. 495
stämningssubtila riktningen inom den yngsta
poesin har snart löpt linan ut; Ullman vore
kanske mannen att bryta en ny väg för en
lyrik, som i knappare, objektivare,
omedelbarare form gåfve ord åt lifsstämningarnas
mångfaldiga rikedom. Hur ensamstående
och originell är ej just den lyriska skildring
af ett människoöde, som Ullmans dikt »Lilla
ångaren Johanne» utgör!
Huru härmed än må vara, »Caprifol»
är i sin friskhet och själfständighet ett verk,
som den svenska versens vänner äro
skyldiga uppmärksamhet och tacksam erkänsla.
»Stigar och stråk» af Axel Kumlien
och »Jungfru Solsken» af Peter Norden
äro bägge debuter och tillhöra tyvärr de
förstlingsverk, hvaraf man icke har rätt att
dra några som helst förhoppningsfulla
slutsatser. Kumliens samling utmärkes af en
ovanlig jämnstrukenhet — där finnes
ingenting som frapperar hvarken såsom godt eller
dåligt. Det mest förvånande är den
naturkraft, som tvingar en ung poet att rimma
samman medelmåttiga vers om så ytterst
likgiltiga ting som den begrafning,
hvilken celebreras i poemet »Klocksång». För
all del, där kan visst vara poesi i en
begrafning, men den får lof att uppfattas
så att den angår författaren och läsaren. En
tråkig och fullständigt temperamentslös
beskrifning af hur likvagnskuskarna smälla
med piskorna och ekrarna slamra — det
blir allt ändå^ en bra sorglig begrafning,
och den intresser möjligen gamla gummor,
men knappast någon mera litterär publik.
Det är ovanligt mycket rimmeri i »Stigar
och stråk», ordenligt, samvetsgrannt
rimmeri om en gammal kyrka med en fet prost
eller om en gammal tant med knyppeldyna,
långa, beskrifvande dikter, som ha en
förunderlig torrhet och af sin upphofsman måste
ha tillverkats med stoiskt jämnmod och
mycken flit. Något slags ultramodern
stämningssvindel utan realiteter bakom ordens
pappersmynt kan man inte skylla Kumlien
för. Det är Fröding som satt de djupaste
spåren i författarens mycket opersonliga
och rätt temperamentsklena lyrik.
Imitationen går väl långt i dikter sådana som
»Simson i templet».
Peter Nordens dikter äro af mycket
modernare snitt. Det mest egendomliga
med dem är att de trots detta ha en
mycket ljus och optimistisk grundstämning,
såsom ju också titeln antyder. Ett och annat
är också ganska nätt, men som kontrast
förekomma de gröfsta pekoral, som väl
sällan sett sin make i någon diktsamling
med litterära anspråk under de senare åren.
En så osmaklig Frödingimitation som
»Näcken», en så fadd och klumpig
barnkam-maridyll som »Han och hon», ett så
uddlöst skämt som »Din röda mössa» höra
lyckligtvis till sällsyntheterna. Pekoral är
ju ett otrefligt ord, men hur skall man eljes
rubricera »dikter» af följande slag:
Glädjen är glömsk,
lyckan är lömsk,
sorgen är seg,
fanen är feg.
Eller det sublimt befängda poemet om
»Grinden och vinden»?
Grinden lutar mot norr, men vinden blåser mot söder
— hören I, bröder?
Vinden samlar sin pust att lyfta den envisa grinden,
ryter i linden.
Grinden öppnar sig snällt, ger rum för den
våldsamma ilen,
hvinande pilen.
Sluter sig åter med kraft till hån för den rasande
sällen
— horden I smällen?
Är det för hårdt tal, om man beklagar
förläggare, tryckeri, bokhandel, kritik och
eventuellt publik? Särskildt tryckeri,
bokhandel och kritik, ty de båda andra kunna
strafflöst hålla sig undan. Om inte
förläggaren gjort det, kommer publiken med all
säkerhet och med all rätt att göra det.
#
A. Klinckowströms stora hexameterdikt
»Örnsjötjuren» tillhör strängt taget inte
lyriken. Den är en senfödd arfvinge till en
af litteraturens äldsta och ädlaste stamfäder,
det kungliga eposet, hvars bastardafkomma,
de plebejiska romanerna, behärska jorden
i vårt demokratiska tidevarf.
Hvardags-estestiken, som endast känner två stora
diktarter, lätta att åtskilja: prosa eller fulltryckta
sidor och vers eller halftryckta sidor,
klassificerar utan tvekan »Örnsjötjuren», efter att
ha konstaterat den högra marginalens lätt
naggade linje, såsom ett mellanting mellan
prosa och vers. Den på starka typogra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
