Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Tegnér och den brinkmanska »seraljen». Af E. Wrangel. Med 11 bilder - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512
E. WRANGEL.
tillhörde, skref han till Tegnér, den norska
litteraturen, icke den svenska. Men snart
blefvo de båda vännerna förtroliga äfven
i hennes salonger; och ännu under de
sista åren hälsar Tegnér alltid till
»Elise».
Fredrika Bremer vann genom sina
»Teckningar ur hvardagslifvet» samt
också genom sitt själfulla väsende både
Tegnérs och Brinkmans ynnest. Hvad
Tegnér beträffar, var detta ju märkligt
nog, då han annars icke förrådde någon
sympati för »blåstrumpor». Ännu på
1840-talet korresponderade de, särskildt
om religiösa ämnen. Hennes senare
författarskap skattades äfven af Brinkman
mindre högt; och särskildt hade både
han och Tegnér önskat, att hon sparat
sina små »handkanoner» i den
Straus-siska fejden (d. v. s. boken
»Morgon-vakter», utgifven i anledning af
öfversättningen af D. F. Strauss’ Leben Jesu).
— Brinkmans första sammanträffande
med Fredrika är af henne åskådligt
skildradt; för Brinkmans öfversvallande
älskvärdhet var det nog också
karaktäristiskt: han lät sig införas till henne för
att bringa henne sin hyllning i
anledning af Teckningarna, han föll på knä,
citerade långa stycken ur hennes bok,
förebrådde henne, att hon själf icke kom
ihåg den så väl som han och var i sin
i^H
stormande förtjusning alldeles som »litet
galen». Och Brinkman var vid den
tiden närmare 70 år!
Fru Hilda Wijk hade Tegnér flera
gånger träffat i Göteborg och på
västkusten. Under riksdagen i Stockholm
1840, då Tegnér — till föga båtnad för
sin sinnesro — var ifrigt upptagen af
politiken, men äfven visade sig ofta
deltaga i sällskapslifvet, hvarjämte han
också uppträdde i Sv. akademien (med
hälsningarna till Grafström och
Atterbom), var fru Wijk den mest utmärkta
af hans kvinliga bekanta — hon ersatte
nästan, såsom Brinkman förutspått, hela
den öfriga seraljen. Skalden hade redan
förut besjungit henne — »Varningen» är
ju en bland hans allra mest eldiga dikter.
Nu uppträdde Brinkman och täflade med
honom i hänförd versifierad hyllning.
Han missunnade dock icke Tegnér den
nya sångmön: må hon bli hans andra
Ingeborg, i den nordiska vitterheten finns
blott »en Hilda, en Tegnér», sjöng han.
I den Brinkmanska brefväxlingen kallas
hon vanligen den blåögda.
Äfven för skaldens familj var Hilda
Wijk hans »goda genius» under de
senare åren. I skildringen af det
Tegnérska kvinnogalleriet förtjänar hon ett
särskildt kapitel — och ett bland de
vackraste.
^pH:
TEGNERS VISITKORT.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
