Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ellen Keys sista böcker och strider. Af Erik Hedén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514
ERIK HEDÉN.
märker man först och främst hur ihärdigt
hennes forkastelse hållit i sig, medan de
båda andra omsider fått sin förtjänta plats
i vår ärekrönika. Vidare hur oskyldiga
hennes angrepp varit i jämförelse med
deras. Att diktarnes öfverlägsna snille
bidragit i någon afgörande grad till att
skaffa dem förlåtelse, vore djärft att
påstå. Men de voro nu en gång
diktare och behöfde således ej tas på fullt
allvar. Däremot märkte man snart, att
Ellen Keys läror med hänförelse
omsattes i lif. De unga kvinnor hon vann
genom sin predikan om moderlighet
lydde henne snart i allt eller i mycket;
och med kvinnorna följa till sist
männen.
Lika skarpt som hon anfölls af de
konservativa, lika tviflande och försiktigt
gåfvo henne — bortsedt från lärjungar
och personliga vänner — de frisinnade
sitt understöd. Man tog med skönjbar
ifver afstånd från det nya evangeliet —
sådant plägar ju vara fördoldt för de
vise. En bok som Barnets århundrade
anmäldes lika litet i radikala tidningar
som i konservativa. Hvad som hjälpte
henne mest var motståndarnas offentliga
angrepp. Deras orättvisa var sådan,
att hvarje redlig vän måste tala.
Wir-séns skrift mot henne torde t. o. m.
börjat omvända hennes redliga fiender.
leke heller Vitalis Norströms
kritiker voro i grunden farliga. Den krets,
som kunde tillgodogöra sig dem, var
säkert mycket trång. Intrycket på den
måste bli djupt gripande. Frånsedt
tänkarens storhet, slog redan författaren
med sin stil af profetisk bildkraft och
sammanpressad viljeenergi, med sin nya
och egenartade syn på kulturens
hufvud-linjer. Men det var hans positiva
insats som grep. Orättvisan mot Ellen
Key var uppenbar för hvar och en, som
ej delade hans grunduppfattning, och
för öfrigt var hon ju knappt mer än en
förevändning för anfallet. Liksom
Demosthenes i talet mot Aischines,
glömmer Norström under polemikens lopp
sin personliga motståndare i kampen för
sin idé.
Det är belysande för vår
kulturståndpunkt, att i fråga om allmänna meningen
Norströms kritik var vida mindre farlig
än Glaukons.* I hans trosvärme kände
man sig hemma — mer än man hade
rätt till —, hans stil hade den sanna
ideella klangen, och hans
principresonemang hade i sin hänsynslöshet mot
verkligheten den yttre följdriktighet Ellen
Key saknade. Ett ögonblick stod
hennes stjärna lagt; men just faran räddade
henne. Glaukon godtgjorde ridderligt
sina orättvisor och befanns vid närmare
påseende klent befäst i den
sentimentala dogmatiken. En bok som Lifs linjer
I — kärnan i Ellen Keys lifsverk —
måste gripa dem som bära läste den till
slut. Slutligen uppträdde till hennes
försvar en författarinna, som, ehuru icke
lysande, kunde ge just hvad som
behöfdes: en enkel och lefvande skildring af
hennes lif.
Med förvåning läste allmänheten i
Fru Nyström-Hamiltons »lifsbild», att så
(enligt den gängse uppfattningen)
hvar-dagsmänskliga egenskaper som godhet,
kärlek och plikttrohet voro mest
framträdande i Ellen Keys bild. Hvem
skulle trott det om en fritänkare?
Dessutom hade tonen i hennes böcker gett
ett annat intryck. Ty som det anstår
en ny religionsförkunnare älskar Ellen
Key trots och straffande ord. När
Norström finner, att hennes varma känsla
saknar förmåga att göra läsaren godt,
har han alldeles rätt ur motståndarnas
synpunkt. Men Ellen Key fyller också
däri sitt kalls kraf, att hon som person
* Olof Rosén: Hur Ellen Key förkunnar
kärleken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
