Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ellen Keys sista böcker och strider. Af Erik Hedén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELLEN KEYS SISTA BÖCKER OCH STRIDER. 515
är icke mera bländande men mera god
än sina verk.
Hennes stil har klandrats och prisats
som hennes lara. Det är lätt att se,
att hon använder för mycket utrops- och
frågetecken, komponerar ogenomskinligt
och rusar sig — fast stilla och skönt
—- i vackra ord. Det är bra många
ting hon i »Lifslinjer» I finner
»hvitglödande», i III »strålande». Hon saknar
ej sinne för humor, men när hon format
en god kvickhet, aftrubbar hon ironin
genom att synbart uttrycka sin
förtjusning eller genom att i samma andedrag
göra en bild af helt annat stämningsvärde.
Äfven djupa tankar göra sig ofta bättre
i enkel dräkt än i grann bildstil. Man
jämföre Ellen Keys Goethe-citat »Der
Zweck des Lebens ist das Leben selbst»
med hennes utvidgande efterbildning
(II 237) »Lidande lärde jag att lifvets
mening är lefvandet. . .!» Den förra
satsen går rakt på sak, verkar blott med
sin lätta rytm och en osökt antites. Den
senare uppträder så anspråks- och
känslofullt, att den genast retar oss till
motsägelse.
Men alla dylika fel i »Lifslinjers» stil
stå i nära, ehuru visst icke olösligt
sammanhang med dess bästa förtjänster.
Hvad bildrikedomen, skönhetsjublet,
lusten till det åskådliga gett hennes form, ser
man bäst om man jämför hennes sista
alstring med den »julottepredikan» af 1895,
hon omtryckt i början af »Lifslinjer» II.
Där har man öfvervägande intryck af att
läsa en god betraktelse i prisvärd men
välbekant stil. Här känner man sig,
trots alla nödvändiga upprepningar,
alltid läsa något fängslande och nytt. Som
ett bevis på hur glansomgjutet hennes
bildspråk är, när det står som högst,
anför jag slutstycket af
»Samhällsskön-heten» (III, 391):
Man ser en samfundsordning, som skall
skänka samma skönhetssyn som templen på
Akropolis’ höjd; en arbetsid, glad och gyllene
som biens på Hymettos; en själarnas samverkan,
där de stora andarnas sköna höjdlinjer utgör
slätternas fröjd, medan de från marmorbergen
strömmande floderna nära de blomrika ängar
och silfvergrå oliver, som göra äfven slätten
ljuflig och rik; där hvar ranka har en alm för
sina purpurdrufvor och hvar ensam bergsudde
sitt vinfärgade haf!
Det är ingen tillfällighet att hon
hämtat bilden från Grekland — hon
synes själf känna det enda som, hvad
formen angår, egentligen brister henne:
studium af klassiska språk. Äfven i det
anförda stycket närmar hon sig öfv
er-lastningens gräns, öfverskrider den till
och med i skildringen af slätten. Men
vackert sammansmälter forntidens
fantasiglans med framtidens, tankens med
bildens och bildens med rytmens, som först
är lugn och hög, så rik och böljande,
tills den klingar ut i medryckande lif.
Dock rör hon sig aldrig i fråga om
konstnärlig fantasiskapelse så säkert som
när det gäller tankeutveckling. Hennes
stil blir då en klar, djärf och bestarna
utredningsstil i fylliga och tydligt
uppdelade satser. I »Lifslinjer» har denna
stil sammansmält på ett organiskt sätt
med bildprakten. I Människor åter, där
det gäller konkret lifsskildring, störes
framställningens klarhet och ro af
förkunner-skans lust att peka på makarna Browning
inför alla kommande tiders älskande såsom
de där förverkligat det stora kärleksundret.
Vida mer harmonisk är hennes
Goetheskildring. Frånser man några
»weibliche, allzu weibliche» utgjutelser, af
hvilka man gjort stort väsen, har hennes
beundran här visat sig skapande.
Visserligen torde icke många män dela
hennes säregna syn på författaren Goethe,
men lika visst innehåller hennes bild af
hans personlighet för nästan alla
svenskar en god och nyttig undervisning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>