Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ellen Keys sista böcker och strider. Af Erik Hedén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELLEN KEYS SISTA BOCKER OCH STRIDER. 519
ligtvis dväljes inom nödvändighetens
värld. Vägen från det undermedvetnas
till det öfvermedvetnas mystik går för
den förre genom reflexionen, som
söndersmular den lägre omedelbarheten och
därigenom drifver hän till den högre.
Ellen Key, som ej vill målet, har också
en viss rädsla för vägen, reflexionen. »Att
vägleda människor i deras andliga
energiförbrukning är själskulturens enda
verkliga uppgift», refererar hon. »Allt
annat kan leda till osund själf betraktelse.»
Själfva lifstron fattas, åtminstone
tillsvidare, genom intuition, och öfver de
dogmatiska själarna med deras
begreppsklyf-ningar och tankebyggnader sätter hon
de axiomatiska, som »kunna umbära såväl
att äga som att begära bevis för sin tro».
A andra sidan röjer hon i motsats
mot Norström en viss intellektualism så
till vida, som hon anser att en
lifsåskådning kan nedbrytas af vetenskapen och
ej godkänner någon förtröstan på det man
icke ser, när detta strider mot hvad man
ser. För Norström åter är vetenskap
och tanke blott vapen i det
personliga lifvets hand, teorierna kunna ej skrifva
lagar för viljan; »verkligt är hvad
utvecklingen oundgängligt kräfver» — en
sats som han rent af tillämpar på frågan
om Guds existens. Äfven Ellen Key
betonar som det egentliga religiösa
problemet, huruvida människans väsen och
vilja skall kunna hämta samma växtkraft
ur den nya tron som ur den gamla.
När hon därbredvid tillerkänner tanken
en viss orubblig rätt, beror det tydligen
därpå att hon, i klar motsats till
Norström, anser den uppenbara en
verklighet höjd öfver människans känsla och
vilja. Tanken har, betecknande nog, för
Ellen Key en större teoretisk betydelse
än för »Tankelinjers» författare,
hvaremot hon har åtskilligt mindre sympati
för dess användning i praktiken.
Skarpast är dock deras motsättning
på det etiska området. Lyckan är
plikten — så utmanande låter ett ord
af Ellen Key. Men hvarför? Jo,
därför att lyckokänslan är tecknet på när
ens handlande och lif är riktigt och
friskt samt alltså bäst befrämjar det
helas utveckling. Både lycko- och
pliktkänslan äro medel, hvarmed
utvecklingen för människan kungör sin »vilja»,
och det förra medlet är ej blott det
vanligaste utan äfven det
verksammaste. Men det finnes högre och
lägre lycka; den senare måste offras för
den förra, den tillfälliga för den
för-blifvande. Vid sådana tillfällen har
plikten att träda in, och denna dess uppgift
är mäktig nog. Men om en plikt aldrig,
trots den ärligaste sträfvan, kan göras
med glädje, tyder detta på att denna
plikt ej af oss kan uppfyllas utan att
vi göra bättre, om vi i stället söka
uppfylla en mera lätthandterlig.
Häremot står nu Norströms:
Pliktuppfyllelse är det enda som kan fordras
af en människa, ty det är det enda som
i egentligaste mening är hennes eget
verk. Han sätter som motsättning* den
goda smaken, hvilken är en naturens
gåfva åt de få. För Ellen Key är
pliktsinnet en naturens gåfva fullt så mycket
som den goda smaken — så till vida
kan den senare lika väl tjänstgöra som
kännetecken på det sant mänskliga. Men
för Norström är detta att förgripa sig
på människovärdet — »så långt måste
man vara dogmatiker».
Hufvudfrågan är alltså, om plikten
bör fattas som något obetingadt,
hvilket icke ur utvecklingen får förklaras
och som det står i människans fria val att
göra eller underlåta. Ellen Key anför
däremot först och främst, att flertalet
människor och oftast äfven det
plikttrogna fåtalet handla ej af pliktkänsla
utan af lyckobegär eller vana. Vidare
* Ellen Keys tredje rike, sid. 101, 103.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
