Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Oscar Levertin. 1862—1906. Några minnesord af John Kruse. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTIN.
533
är den moderne naturvetenskapsmannens
realistiska, positiva, som, liksom Descartes
med sitt »dubito ergo sum», som
proklamerar tvi flets absoluta rätt som
grundvalen för all forskning. Men ingen, som själf
pröfvat tviflarens stråt — den enda
möjliga för en ärlig sanningssökare — skall
kunna neka Levertin sin beundran för
det öfvertygelsens mod han alltid visat
och för denna öfvertygelses grundval,
solid och själflagd som mycket få andras.
De drag ur Levertins andliga
fysionomi, som här påpekats, predestinerade
honom till att bli icke blott en diktare
men också en vetenskapsman af hög rang.
Det har ofta sagts, att en
vetenskapsman måste äga fantasi. Förvisso, om
han vill nå högre än den flitige litteräre
handtverkaren, måste han äga förmåga
att kombinera, att upptäcka dolda
samband, att ana sig fram, där beviskedjan
tillsvidare brister, ja, när han är en riktig
storman, att bygga hela systemer, i hvilka
tillvarons skenbara kaos kan inpassas och
ordnas efter lagar. Allt sådant är ju en
sorts fantasiverksamhet, en verksamhet
som sysslar med sådant som ligger
utanför den påtagliga verkligheten, bygger
med det som icke synes, men steg för
steg tack vare just vetenskapens
framsteg, blir synbart. Så äro också de stora
vetenskapsmännen på sitt sätt stora
skalder. Tänk blott på en Linnés, en
Spencers eller Hartmanns stora verk! Men
poesien kommer hos dem med på köpet,
den är icke fritt själfändamål. Men att
en människa, som ägnar sig åt fullt fritt
konstnärligt skapande, därjämte
producerar vetenskapliga verk, i hvilka hans
fantasi lydigt måste ställa sig i det
skarpa sanningssökandets tjänst, är mera
ovanligt.
Hos oss äro Atterbom och Viktor
Rydberg lysande representanter för den
sällsynta dubbelbegåfningen af skald och
vetenskapsman. Levertin är härutinnan
dessa snillens andlige arftagare, men han
har ej blott lyftat arfvet utan lämnat det
rikligen tillökadt ifrån sig. Utrymmet
och den för ristandet af denna
minnesruna knappt tillmätta tiden förbjuda mig
att närmare ingå på Levertins betydelse
för vår litteraturforskning samt vår
konst-och kulturhistoria. Jag måste nöja mig
med några korta antydningar.
Först och främst måste det då sägas,
att det är märkvärdigt att se en man
med så utpräglad fantasibegåfning kunna
disciplinera sin själ så strängt och så
ihärdigt som fordras för att förvärfva
en så omfattande och storartad lärdom
som på snart sagdt hvarje sida af
Lever-tins vetenskapliga skrifter slår emot
läsaren som en förtroendeingifvande och djup
kryddoft. Att nu icke tala om
specialundersökningarna från den gustavianska
litteraturen, Levertins favoritämne, där
grundligheten i forskning ingått en sällsynt
helgjuten förening med framställningens
konstnärliga behag, så slår det mig med
häpnad hvar gång jag fördjupar mig i
hans stora bok om 1700-talsmålaren
Lafrensen, hur utomordentligt
innehållsrik den är. Det vore synd att säga, att
författaren tagit sin uppgift lätt. Han
har i stället utvidgat hvad han med sin
vanliga anspråkslöshet kallat en »studie*
till en hel undersökning öfver 1700-talets
under fransk påverkan uppspirande
svenska måleri, en undersökning som
grundar sig på egna omsorgsfulla detalj
forskningar i in- och utländska tafvelsamlingar
samt arkiv och bibliotek.
Men jag tror, att ännu mer än genom
sina större arbeten af öfvervägande
vetenskaplig hållning betyder Levertin för vår
bildning genom sina tre utomordentliga
essay-samlingar: Från Gustaf III:s dagar
(1896), Diktare och drömmare (1898) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
