Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Oscar Levertin. 1862—1906. Några minnesord af John Kruse. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534 JOHN KRUSE.
Svenska gestalter (1903). Är han
oersättlig i mycket, så är han det framför allt
som essayist. En själfullare sådan har
vårt land aldrig ägt. Öfverhufvud är
den svenska kulturen, i mycket så rik,
dock fattig på denna art litteratur, som
har en så stor och betydande uppgift i ett
lands allmänna bildningslif sig förelagd.
Levertin står här i själfva verket som
den ojämförligt främste. Hans yppersta
egenskaper som skald, lärd och
genom-bildad ande ha här stämt möte och
skapat en rad biografiska och ästetiska
konstverk af högsta rang och i sin
fulländade form, där lärdomens mödor
förtärts som bränsle i fantasiens eld,
tillgängliga för hvarje bildad svensk. Sådana
skaldekaraktäristiker som de af fru
Nordenflycht och Bellman, af Viktor Rydberg,
Snoilsky och Selma Lagerlöf, sådana
kulturskildringar som af den älskliga
familjen Gjörwell och af den mindre älsklige
aristokratiske tidningsskrifvaren
Cederhjelm och hans familj, ett så lefvande
och glansfullt kungaporträtt som det af
Gustaf III, en dubbelbild af två
konstnärer som den af Böcklin och Klinger,
ett par tänkareporträtt som de af
Lucre-tius och Ernest Renan förtjäna och tala
att läsas om och om igen. Man skall
för hvar gång sluta läsningen med större
beundran för dessa essayers konstnärliga
helstöpthet, djupa lärdom och den milda,
visa humanitet, hvars varma hjärta
klappar i hvarje rad. Hur passa ej på Oscar
Levertin själf de ord, han skrifver om
Renan:
»Midt bland människor slog Renan
upp sitt tält, och hans hjärta var fullt
af vördnad för alla tillvarons drifter och
makter. Kritik var för honom icke en
syra, som frätte, men ett befruktande
vatten, som hjälpte den rätta växten.
Sällan har en religiös polemiker
uppträdt med en sådan mildhetens styrka,
och jag vet intet i världen, som är mig
kärare än denna förening af en
oförskräckt tanke och af en vek och
varsam hand.»
En essay i stor stil är äfven den
studie öfver etsaren Jacques Callot, som
publicerats i denna tidskrift (1903) och
som i mina ögon är det yppersta som
finns skrifvet i hela den svenska
konstvetenskapliga litteraturen. Det sätt,
hvarpå här Callot såsom »skapare i det
oändligt lilla», såsom den där i sina små
lilleputblad med deras myller af
mästerligt grupperade och i rummet insatta
figurer är en matematiskt säker lekare
med »proportionernas spel», sättes i
andligt samband med hela tidens intresse
för »mikrokosmos’ filosofi», med Pascals
och andra samtidas metafysiska
drømmerier om en värld i det oändligt lilla,
äger i sin genialitet ett motstycke i
något af det finaste jag vet inom den
moderna konstspekulationen, Carl
Neumanns inpassande af Rembrandts
hemlighetsfulla färg- och ljusdunkelkonst i
hans samtids mystiska och alkemistiska
strömningar.
Till en större skildring af Callot hade
Oscar Levertin samlat material, och han
berättade mig, att han, jag vill minnas
i något florentinskt arkiv, haft lyckan
finna nya biografiska uppgifter om denne
märklige konstnär, som han höll så
mycket af och ägnat mångåriga studier.
Men ack, Callot-monografien kom
aldrig till stånd, Linnéboken, till hvilken
han bl. a. gjorde omfattande historiskt
naturvetenskapliga studier, blef en
ofullbordad torso! Båda dessa verk om
världsberömda storheter hade
tvifvelsutan kommit att höra till Levertins mest
mogna och rika och hade väl förr eller
senare öfverflyttats till främmande språk
och spridt sin mästares namn öfver jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
