Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Oscar Levertin. 1862—1906. Några minnesord af John Kruse. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53$ JOHN KRUSE.
Höstens löf falla nu i stora flockar
lysande och röda ner öfver det ställe, där du
försvann i dina fäders jord, i din
»farkost byggd af fyra bräder». Du har
haft ett rikt och skönt, säkert lyckligt
lif, om ock molltonen alltid legat på
djupet. Som ett barn gladdes du öfver
allt skönt på jorden, ja öfver hela lifvet.
Du har känt det stora skapandets
konungsliga smärta och glädje, det oaflåtliga nyt
tiga arbetets lust och möda, du har med
din kritiska fackla lyst, vägledt och värmt
så långt och länge du förmått! Kanske
blef arbetet till sist för tungt för dina
skuldror, tidigt böjda af din ungdoms
bröstsjukdom och stora sorg. Ditt begär
efter vetande, efter allt rikare andlig
verksamhet dref dig så rastlöst, att du
glömde hvilans kraf. Hur väl jag minns
en gång, då du var nästan upprörd, när
du i en tidning sett en läkares statistik
öfver huru stor del af människans lif
tillbringas i sofvande tillstånd! Du sof
inte bort din tid! Du vakade i natten
— kanske för mycket.
Dödt dunklet rufvar kring hvart hus,
själf himlens bleka stjärnor vackla,
och tändt står blott ett ensamt ljus,
den tysta tänkarcellens fackla.
Men tätnar mörkret än så tungt
bland böckerna, det skälfver icke,
men brinner sorgset klart och lugnt
mot skuggorna och slocknar icke.
Nu hafva skuggorna släckt ditt ljus
plötsligt, oförberedt. Och dock, har
någonsin ditt ljus lyst öfver ditt land
klarare, med en mera flammande och
sällsam glans än just nu, Oscar Levertin?
Du hörde till det hebreiska
främlings-och vandringsfolkets stam, och jag vet
nog, att det finns svenskar som stötas
tillbaka af det främlingsartade, det
orientaliskt heta och glödande i din gestalt.
Men de måtte vara blinda, ifall de ej
se, hur god svensk du är och alltid varit,
hur djupt du förstått och älskat ditt land
och »ditt svärmande svenska
modersmål». Ett större och stoltare bevis på
en kulturs rikedom än att den förmår
med sig sammangjuta äfven element,
som från början äro den främmande, kan
ej tänkas. Din bön om att man en gång,
»när läppen blir kall», måtte minnas dig
i ditt moderspråks tempel kan vara säker
om att bli hörd, så länge en svensk
odling finnes.
Dessa fattiga minnesord, som läggas
på din graf den sista dagen i denna
september månad, som sänkt ditt land
i en så djup sorg, kan jag ej sluta bättre
och värdigare än med några ord ur din
egen mun:
Jag tackar dig, o lif, att du mig födt
i stam, från hvilken smärtan ej vill skiljas.
Hvar gnista hån, som mig har därför mött,
stärkt själens kraft och härdat har min viljas.
Det vågsvall från Jordanens klagoälf,
hvars vemod väller i mitt väsens botten,
har lärt mig mäta världen och mig själf
med egna kraf och med de egna måtten.
Jag tackar dig, att du så fort mig bragt
det dödens frö, som skall mig allt förklara,
så världen blef liksom en älskad trakt,
från hvilken nästa dag man nödgas fara.
Jag tackar dig, att du mig gaf till sist
den stora smärtan med sin tunga lara,
först den inpräglade i hjärtat visst,
att denna låga jord kan plantor bära,
som kronorna långt högre lyfta opp
än rötterna i mulln förstå. Mitt öra
sen dess har ständigt genom tingens lopp
ett sällsamt välljudseko kunnat höra
ifrån ett okändt solens, sångens land.
Så lif, med sorg ock ur min dorska daning
som safven ur en stam vid solens brand
du pressat djupa evigheters aning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
