Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pierre Corneille. Några konturer med anledning af 300 års jubileet. Af Kerstin Hård af Segerstad. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540 KERSTIN HÅRD AF SEGERSTAD.
göra klyftan bred mellan Paris’
beaux-esprits och advokaten från Rouen. —
Småstadsbo, utan éclat, utan esprit!
Äfven för många nutida pariserförfattare
har denna klyfta varit oöfverstiglig, och
måhända ligger också häruti en orsak
till att man velat frånkänna Corneille
all annan erfarenhet om verklig
kärlek än den böcker gifva och att man
tillagt honom större omsorg om sitt
pekuniära väl, än man rimligtvis är
berättigad antaga. Man har haft svårt
att förlåta Corneille hans obscurare
jag; ett af de klaraste uttrycken
härför synes mig vara dessa Brunetiéres ord:
»Corneille författar på samma sätt som
han t. ex. skulle mätt upp lärft», mot
hvilka man dock kan ställa Corneilles
egen utsago om sitt ingeniums flykt och
sitt skapandes lycka:
Quittant souvent la terre en quittant la barriere,
Puis d’un vol élevé se cachant dans les cieux,
Får man döma af Corneilles tidigaste
arbeten, hans komedier, har han icke
alltid varit densamme. Det finnes i dessa
ett intresse för det yttre, omgifvande
lifvets detaljer, en glädtighet och
behagfullhet, som man senare ej återfinner;,
och själfva den lilla episod som ger
uppslaget till hans första komedi,
intagandet af vännens plats i en
Rouen-skönhets hjärta, kontrasterar skarpt mot
hans senare osäkerhet och tyngd.
Allmänt bekant är huru denna första
komedi, »Mélite», blef till. Den 23-årige
advokaten skrifver en sonnet till sin
älskade, och den lyckas så väl, att den
inbjuder till skildring af äfventyret i dess
helhet. Härvid har Corneille, som han
trettio år senare omtalar i kritiken af
»Mélite», till sitt bistånd blott sitt sunda
förnuft jämte Hardys och några samtida
författares exempel; och denna
»okunnighet» om teaterns föregåenden kan ej
annat än betecknas som gynnsam, då
den lämnar hans förstånd relativt
oför-villadt och hans observationsförmåga
frisk.
»Mélite» visar sig lika lyckad som
sonetten, och då Mondory — den store
skådespelaren och teaterledaren — kommer
på turné till Rouen, tar han fyndet om
hand och uppför det med stor framgång
på Marais-teatern.
I början hade komedien verkat
främmande på publiken, men blott helt kort,
för att man sedan skulle känna sig desto
mer hemmastadd. Här kunde
bourgeoisien spegla sig i tal och åthäfvor, och
för en publik van vid tragikomediernas
vilda äfventyr och pastoralernas
trollkvinnor och satyrer, måste »Mélite»
förefallit verklighet i ännu högre grad än
den var det. Ty den är dock, denna första
komedi, som ger pastoralerna
dödsstöten, en pastoralernas ättling. Den
hoptrasslade kärleksintrigen, som icke nöjer
sig, förr än till tvänne »soupirants» lagts
en tredje, är i släkt med dess
labyrin-tiska förvecklingar, om den också ej
går upp mot en Montchrestiens, där
numrering af de älskande vore nödvändig.
Och det illa hopkomna slutet, Erastes
vansinne, finner äfven där sin
motsvarighet.
Men om »Mélite» till sina sämre sidor
bras på pastoralen, gör den det ock i
viss mån till sina bättre: den fortsätter
och fulländar hvad godt som funnits i
Hardy’s herdespel. Redan Hardy,
härskaren på scenen vid århundradets
början, mannen med de stora ansatserna,
hvilken Corneille nämner mästare och
hvars pastoraler han säkerligen sett
spelas i Rouen af Vallerans trupp, visar
nämligen ansatser till verklighetsskildring.
Om än flyktigt, skiner stundom
bourgeoisiens hvardagslif igenom hans
herdars och herdinnors äfventyr.
I Corneilles »Mélite» återfinner, som
sagdt, bourgeoisien sig själf och därmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
