Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pierre Corneille. Några konturer med anledning af 300 års jubileet. Af Kerstin Hård af Segerstad. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544 KERSTIN HÅRD AF SEGERSTAD.
makt ej öfver hufvud var tiden
främmande, såsom jämförelsen med Cartesius’
läror, en jämförelse dragen så tidigt
som af Vinet, bestyrker. Och detta
viljande, vare sig det framträder i ett
slag eller resulterar ur ett samvetsömt
öfverläggande, klädes i rika, fulla
rytmer, sådana måhända här och hvar
förut enstaka skapats, men som här
växa till väldiga cyklar af malmklingande
verspar.
Corneille har under denna period
tagit afstånd från en viss art af
verklighet — med bibehållande af den rika
inre vi skildrat och det politiska lifvets
mångahanda intressen. Senare sjunker
känslan än mer tillbaka, och viljan står
än orubbligare upprätt, medan kring dess
fot bipersonerna drifva sitt spel.
Det är då som "den verklighet hvilken
förbisetts tar hämd — i Corneilles egen
teater, där bipersonerna blifva de
kraftigast handlande, hjältarna förstenade,
utanför scenen, då publiken börjar längta
efter något nytt och det besannas som
Pascal säger: »En ständig vältalighet
tröttar.. . Storheten måste stundom
läggas af för att uppskattas. Köld gör
värmen angenäm.» Publiken, allt mer
raffinerad i sitt subtila galanteri,
hälsar den nya solen, Racine, och skyndar
att värma sig vid passionernas eld.
Vid denna period, då Corneille
visserligen alltjämt äras, af dem särskildt som
med tacksamhet mindes sin ungdoms
entusiasm för hans storverk, denna tid då han
öfversätter »De imitatione Christi» och då
han faller yttrandet »min diktkonst har
försvunnit på samma gång som mina
tänder», vilja vi ej dröja. Blott gry-
ningen och det fulla zenit af detta
snille — den förste store franske
tragöden och den förste franske
komediförfattaren — hafva vi, med ledning af
nyare forskning, velat skissera.
Om, säger Laprade, Frankrike blefve
nödsakadt att i ett skeppsbrott offra alla
sina skalder utom en enda — borde
denne ende som räddades vara Corneille.
Det är den moraliska halten i Corneilles
arbeten som kommer honom att fälla
detta yttrande, och denna samma
egenskap gör honom dyrbar i Brunetiéres
ögon, en sköld mot utlandets
anklagelser mot Frankrike för immoralitet och
gauloiserie. Bland stora skönlitterära
franska författare står Corneille ock
härutinnan så godt som ensam. Han talar
förnuft med kärleken, han skildrar
hemlif-vets djupa känslor. Själf som person ej fri
från ett stänk af gauloiserie, har denne
enkle man — borgare, familjefader, »le
bonhomme», vetat att hålla konstverket
fritt därifrån. Och om också flera af de
karaktärer han skildrar äro omänskliga
i sitt offrande åt viljan som sådan, följa
dock hans största gestalter något högre
och gifva ädla och stora impulser.
I detta skapande måste säkert
ensamheten, den ensamhet vi ofvan
skildrat, varit en betydande faktor — med
tänkare sådana som Cartesius och
Kant jämföres Corneille. Och är det ej
så, att denna tunga, fåordiga
personlighet, som . ensam bland alla beaux-esprits
förmådde assimilera och uttala hvad en
upprörd och handlingskraftig tid ägde
ädlast, tyckes en ättling af nordiska
förfäder. En fransk kritiker har uttalat
sig i denna riktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
