Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett sjukbesök. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT SJUKBESÖK.
547
— Dina söner äro icke hemma? Bör
du inte ända låta underrätta —
— De — komma i morgon —
svarade Krämpa doft.
Jaså. I morgon? — Jaja du har ju
syster och dotter hos dig — om det
skulle hända —
— Ja! — — Den sjuke vände
hufvudet inåt väggen.
— Men, bror Krämpa, du kunde väl
vilja träffa någon ämbetsbroder, innan —
— I så fall skickas bud. —
Rodal var allt annat än efterskickad,
och han förstod stinget i prostens kort
framstötta ord.
Hans skäggiga kosackansikte
förrådde likväl intet. Så mjukt han kunde
fortfor han:
— Nå, du vet väl bäst själf, hvad
dig göres behof.
Krämpa teg och låg orörlig; endast
bröstet flämtade. Rodal följde med
hvassa ögon dess häftiga arbete och såg,
att de gråbruna lockarna klibbade
svettiga vid tinningen. — Han böjde sig
lätt fram öfver bädden och sänkte rösten
till half hviskning.
— Kära Krämpa! Låt mig likväl
fråga dig —
Prosten höll in andan, som för att
lystra, men öfverfölls strax af ett svårt
hostanfall. Rodal höll då artigt fram
spottkoppen, men sjuklingen valde
näsduken, som han höll hopkramad i sin
benmagra hand. När han fått hosta ut
och kommit i ro igen, begynte Rodal
på nytt i samma låga, närgånget
bevekande ton.
— Låt mig veta, för din egen skull,
om du har något på hjärtat — något
som trycker dig!
Prosten kastade hufvudet halft om
inåt rummet och såg med öppen
ringaktning den spörjande stint i ögonen.
— Han visste, hur oblyg och oförvägen
denne inkvisitor var. Han kände hatet
lura i dessa lent framhviskade frågor.
Och de svarta, stickande ögonen
gnistrade af detta hat, trots ansiktets
förställda min af kristlig och broderlig
omsorg. Därför sökte prosten möta dem
med sitt sista, stålkalla lugn. Rodal
sänkte sin blick, men återtog:
— Hur är det, bror? Lätta du ditt
sinne och säg ut, hvad du har på
hjärtat i denna stund! —
Krämpa bet ihop de hvita, breda
tänderna, som för att tysta sig själf,
som för att icke låta någonting förmå
sig att byta ord i detta ämne med
Rodal. Men så brast hans
själfbesin-ning och han slog näfven i sängkanten.
Rodal kände då plötsligt väl igen
»bror Krämpa» från hans krafts dagar.
— Hvad jag har på hjärtat — det
— det lägger jag ned inför den evige
— den evige förbarmaren, och inte för
en sådan — en — som — som du!
Prosten hväste af harm, och stämman
svek mellan hvartannat ord. Men det
blef ända klart besked. Rodal insåg,
att afgörandet måste påskyndas. Stor
tid hade han inte på sig, man han
ämnade nyttja den.
— Jaja, jaja — sade han, nu med
högre och säkrare tonfall, halft lugnande,
halft tillrättavisande — men inför den
evige domaren kan du inte komma så,
som du nu är. —
Prosten ville resa sig upp, men föll
tungt ner mot kudden. Det stockade
sig i halsen, och kring läpparna steg
fradga.
— Du har ju dock ett brott på ditt
samvete, ett brott, Krämpa, att bekänna
och afbedja?
Prosten visste nogsamt genom
hörsägen, att det var kyrkoherde Rodals
stående fråga vid hvarje dödsbädd, om
icke den sjuke hade ett brott att bikta.
Det var hans fixa idé, hans slutkläm
vid alla sjukbesök, vare sig det gällde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
